Posts in Category: Me, myself and I

I miss it when life was a party to be thrown.

Hur enkelt och underbart var inte livet när man var liten? Visst kan man sakna gamla tider ibland men egentligen finns det ingen anledning att längta tillbaka. Jag måste bli bättre på att leva i nuet. Som den oroliga själ jag är (blivit) befinner jag mig mentalt ofta långt ifrån verkligheten och missar halva livet känns det som. Jag saknar det mesta av mina unga (yngre) år men mycket på grund av att det aldrig kommer att komma tillbaka och när jag var mitt uppe i det ville jag därifrån. Så typiskt. När jag var 14 ville jag bli 15 och när jag var 15 ville jag bli 16. Jag har alltid velat bli äldre, alltid velat dit jag inte befinner mig. Det känns som att jag spenderat hela livet med att önska bort det. Nu försöker jag att inte vänta på att åldras eftersom jag i takt med livet inser att det faktiskt inte är särskilt långt samt att tiden går väldigt fort – oavsett om man har roligt eller inte. Följaktligen är det ett givet val för mig att försöka ha så kul som möjligt under den resterande begränsade tiden. Minnen kan vara hur fina som helst men de går inte att återuppleva mer än i huvudet så varför inte fokusera på att skapa nya för att uppleva dem här och nu?

Det finns en poäng med att aldrig igen vara med om specifika tillfällen. Kanske lär vi oss att ta vara på och uppskatta tillvaron bättre?

Även om jag kunde spola tillbaka tiden skulle jag inte vilja göra det. Allt har inte alltid varit bra men å andra sidan är livet en bergochdalbana och jag gillar det; en semla smakar lite godare om man på något vis förtjänat den eller kämpat för den. Om jag alltid fick äta hur många semlor jag ville skulle det inte vara gott längre (visserligen får jag äta hur många semlor jag vill men jag låter bli av just den anledningen, och några andra).

Idag känns det som att jag håller på att bli sams/sluta fred med mig själv. Jag försöker ta igen “förlorad” tid genom att på olika sätt kompensera för saker jag gjorde, eller inte gjorde. Att fylla 21 om lite mindre än två månader handlar för mig om att lära känna den jag blivit utan att inse det själv.

Age and glasses of wine should never be counted.

10020

Detta och massa annat hade ju inte varit fel i födelsedagspresent! Dock är jag mer än glad för att “bara” att få åka upp till Stockholm över födelsedagen och påsken för att fira med människor jag tycker om. Det och en gul tårta är egentligen allt jag behöver men om man nu får önska sig i materiell väg ändå och utöver det på bilderna ovan, skulle jag även kunna tänka mig nya Thomas Sabo charms, några fina örhängen t.ex. från MBMJ, supersnygga koppargalgar från HAY, knivset från Global, Netflix, Apple TV, presentkort på G-Star, Hunkydorytoppar, Voluspaljus, Tom Dixonljuslykta, in-ear headphones, Bio Oil, etc. Usch vilken lång lista… Kommer inte ens lyckas samla på mig allt på egen hand under en hel livstid ha-ha, drömma kan man ju alltid göra! Känner mig fruktansvärt ytlig här nu men så är verkligen inte fallet. Omge mig med människor fyllda av kärlek, baka/köp en gul tårta och ge mig ett påskägg med naturgodis (yoghurttäckta mandlar) – så är jag världens lyckligaste!

Några bildkällor: 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8.

I’m like a bird, I’ll only fly away.

life_167378100

I hela mitt liv har jag varit envis, jag har alltid gått min egen väg och jag har sällan varit rädd för att markera när någonting är fel. Det här är karaktärsdrag som kan vara till besvär många gånger – men i allra högsta grad har de också gynnat mig. Utan min viljestyrka, mitt mod och sunda förnuft hade jag troligtvis inte levt idag. Det kan låta hemskt och det är det ju också. Därför är jag oerhört tacksam att jag faktiskt besitter dessa egenskaper och faktum är att jag inte tror att jag har blivit på det här viset, jag tror att det sitter i sedan födseln. Sedan har jag möjligtvis tvingats nyttja dessa anlag lite mer än andra och på så sätt utvecklat ytterligare styrka. Lite så tänker jag i alla fall. Hur som helst, det jag egentligen vill ha sagt är att jag successivt under en längre period har känt mer och mer att Sverige är för litet för mig. Det känns som att jag har sett och gjort det här redan och att det nu är dags att lämna boet, testa vingarna och flyga till London istället. Eller New York.

“If it’s in you to climb you must; there are those who must lift their eyes to the hills, they can’t breathe properly in the valleys.”

Det där är jag i ett nötskal. Jag ska uppåt (ej geografiskt). Jag har inte ro att stanna där jag befinner mig. Min viljestyrka, mitt mod och sunda förnuft har bidragit till att jag inte kan nöja mig med vad som helst. Jag förtjänar det bästa. Måste även tillägga ambition. Jag är oerhört målmedveten och arbetar flitigt för att uppnå mina mål. Har jag dessutom bestämt mig för något ger jag inte upp i första taget. Nu är alltså planen att se världen men också samtidigt att lämna spår efter mig. Jag har gett mig fan på att jag ska bli någonting; någon värd att komma ihåg och se upp till. Har ännu inte bestämt mig för område men på den fronten är jag inte så kräsen. Faktiskt. Antingen skriver jag något, vilket jag ju tycker väldigt mycket om, eller så provar jag att dra igång ett företag där tanken är att sälja egendesignade klädesplagg. Jag gillar att rita (har gjort sedan barnsben) och skissar med jämna mellanrum ner mina idéer. Eller, för enkelhetens skull, satsar jag på att driva en förbaskat bra blogg!

This you did not know about me until now!

– Har aldrig haft någon rädsla typ som höjdskräck eller att vara mörkrädd. Däremot är jag överdrivet försiktig av mig när det är mörkt ute, kollar alltid om det går någon bakom mig samt håller hårt i mina ägodelar, även om dagarna.

– Har gjort smörgåsar åt MFF en gång när jag sommarjobbade på en smörgåsbutik/restaurang! De hade beställt rostbiff…

– När tråkigt kan jag ligga och söka på synonymer för att bredda mitt ordförråd…

– Onsdagar är städdag! Då plockar jag i ordning (det gör jag i för sig mer eller mindre varje dag), dammsuger och dammtorkar i mitt rum. Dammsuger även halva källarvåningen som blivit mitt ansvarsområde. Därtill gör jag också rent inne på toaletten här nere. Avkalkar även min dusch och handfatet bredvid! Visst är jag duktig?

– Söndagar är tvättdag! Då har mamma och hennes man tvättat hela veckan/helgen och det blir min tur att vika alla hundra ton ren tvätt, om jag orkar… Mitt psyke klarar inte av att vika plaggen halvdant och därmed gäller det att jag både har tid och ork. Det har jag dock oftast. Man vill ju bidra med sitt strå till stacken!

– När jag var pytteliten tyckte min gammelmormor att jag skulle heta Silke bara för att mitt hår var så långt och blont redan vid födseln. Vad sägs om Silke Larsen? Hehe, nä… Har äntligen lärt mig att acceptera namnet Julia. Det är faktiskt ganska fint trots allt!

– När jag var sex år åkte jag, mamma och pappa på en “jorden-runt-resa” till Thailand, Australien, Nya Zeeland och Singapore. Innan jag reste sa min mormor till mig att varje gång jag ser månen ska jag tänka på henne, och tvärtom. Sedan dess har jag alltid tänkt på mormor när jag sett månen.

– Jag har sett första Sagan om Ringen-filmen i samband med premiären, på Nya Zeeland – alltså där den är inspelad!

– Jag har klappat en Dingo!

Born to chase the moonlight.

jupp_198639271 nolonger_193899779 dancing mind_193899728 justdoit_193899962 illness_193939642 doing_193899587

Hej, var ute och sprang en runda tidigare ikväll och tänkte nu berätta för er om mina rutiner vad gäller löpningen. Inledningsvis måste jag bara säga att jag verkligen älskar att vara ute och röra på mig på det här sättet, finns ingen bättre träningsform enligt mig! Det är lättillgängligt – bara att gå utanför dörren – och billigt i jämförelse med att betala en summa pengar för att stå på ett oinspirerande löpband inne på något gym någonstans. Herre min skapare vad långtråkigt att springa utan att komma någon vart! Dessutom är det ju så härligt att vara ute, få friskluft och rensa huvudet. Det enda du behöver är egentligen ett par bra löparskor, kläder att springa i och en gnutta motivation. Det sistnämnda kan förstås vara ganska svåråtkomligt i perioder, men med bilderna ovan tänkte jag försöka bidra lite.

Nästan alla jag känner avskyr löpning. Det främsta argumentet är att de tycker det är enformigt, men det kan jag såklart inte hålla med om. Det blir vad man gör det till! Själv har jag alltid delmål när jag är ute och jag springer alltid efter en väl strukturerad plan. Till att börja med går jag ut ganska fort för att få in ett bra tempo och för att känna att jag kommer framåt med en gång. Det är nämligen inte särskilt stimulerande att känna att man mer eller mindre trampar runt på samma gata – vilket är ett av mina delmål. En delsträcka. Jag springer på en hel del olika vägar och tänker varje gång jag är på en ny att fas x är avklarad, bara y kvar.

Efter att ha startat på en medelhög hastighet kan jag sakta ner lite, men försöker ändå hålla en jämn och bra takt när jag väl “lagt grunden” så att säga. Sen har jag även bestämt mig för att över alla bilvägar och i alla uppförsbackar springer jag extra fort för att bli av med motståndet innan det hinner bli en börda. Hellre intensiv och kortvarig smärta än mildare och utdragen sådan. Dessutom tycker jag inte att det är speciellt mycket mildare när det varar längre. Hur som helst, jag har även klart för mig vilken sida om olika träd och stolpar jag springer och jag gör precis likadant varje gång. Det har blivit på rutin, precis som det har blivit på rutin att börja göra i ordning mig prick 19:40 varje dag och vara ute vid 20:00 och det fungerar för mig. Det är bara bestämma sig. Givetvis springer jag inte varje dag, men minst tre dagar i veckan är jag ute i alla fall. Springer förresten också lite fortare vid varje människa jag passerar, eller när jag känner att det kommer en bil bakom mig; bara för att de ska tycka att jag är duktig, ha. Man får ju ha sina knep!

En annan sak som mer eller mindre blivit en vana är att jag alltid ger mig ut på kvällarna, då springer jag automatiskt fortare eftersom jag tycker det är obehagligt att springa i Malmö och för att det oftast är kyligare, vilket gör att man vill hem till värmen snarast. Jag springer alltid samma runda och den ligger på drygt 5,5 kilometer som jag tar mig runt på cirka 30 minuter. Ska också tillägga att jag har två ställen på sista biten där jag går ett par meter, bara för att orka ta i lite hårdare på slutet. Får förresten inte glömma att berätta att jag aldrig lyssnar på musik när jag springer, jag kan helt enkelt inte springa då. Min andning blir helt knas i takt till musiken och då orkar jag springa på sin höjd kanske 100 meter. Sen är det ganska klokt att inte ha musik ändå, särskilt om kvällarna ju. Jag kan dock tycka att det är rätt mysigt att höra naturliga ljud också, kanske inte så mycket sådant här i stan, men i alla fall.

Efter varje runda avslutar jag med olika övningar (inget märkvärdigt) och sen stretchar jag också vilket jag tycker är det bästa som finns, så skönt. Därefter är det duschen som gäller och sen sängen, gissa om det är underbart att gå och lägga sig då! Nu tänker jag runda av med ett citat som jag tycker stämmer oerhört tokbra…

“The toughest part of any run is getting yourself out of the door.”

Så sant!

I’m still in bed at ten and work began at eight, so far things are going great…

sne

Balans. Det är i stort sett allt jag behöver i mitt liv just nu, lite jämvikt och stabilitet mellan allt och alla. När jag mår bra å ena sidan mår jag inte bra å andra sidan och kan på så sätt aldrig fullt ut glädjas åt det som faktiskt är bra. Precis samma sak gäller även bestyr. När jag t.ex. är duktig och springer, äter rätt och så vidare är det något annat som får lida på grund av detta. Min mamma har på senare tid börjat tjata om att jag aldrig äter mat med de och att jag knappt ens syns här i huset. Jag sitter antingen nere på mitt rum, eller så är jag ute och promenerar – eller springer. Och när jag väl orkar det ena orkar jag sällan det andra och det handlar alltså om prioriteringar återigen. Alltid. Vad är viktigast egentligen, hälsan, familjen, skolan? Jag tycker i dagsläget att allt är mer eller mindre lika viktigt, men på olika sätt förstås och egentligen sitter väl alla tre ihop och har ett samband. Däremot lyckas jag alltså inte finna jämviktstillstånd. Finns det ö.h.t. något sådant? Hur gör man?

Underneath my skin there’s an eagle.

I nästan hela mitt liv har jag alltid, mer eller mindre, hatat min näsa. Den har varit för stor, för sne, för konstig och till och med sett olika ut på båda sidor… Foton på mig i profil har länge varit strängt förbjudet för allt och alla, det har inte funnits något värre här i världen än min näsa i profil! Hur som helst, äntligen har jag börjat acceptera att den finns där och att den faktiskt gör nytta hur den än ser ut, ha-ha. Emma, min lillasyster på fem år, är mycket väl medveten om mitt näshat. Hon brukar ganska ofta fråga varför jag inte tycker om min näsa och ibland kommer hon spontant och säger att jag har “världens finaste lilla gosnäsa” – animals and children tell the truth, they never lie – eller hur är det man brukar säga? He, he!

I was born in the arms of imaginary friends.

Hej på er, hur står det till? Med mig är det väldigt bra faktiskt, dock är jag inne i en period då jag måste hitta på saker hela tiden, jag kan inte bara sitta hemma och göra ingenting, vilket jag varit väldigt bra på förut. Det har resulterat i att jag den här veckan har gått extremt mycket promenader här i Malmös alla stadsdelar (nästan) och extremt långa vandringar dessutom, mina ben värker! Långt ifrån Oxford Street-värken man får efter 8h shopping/dag men något liknande. Det är väl i för sig lika bra nu när jag pausat lite med löpningen då jag gått och blivit förkyld. Hoppas för övrigt att mina vänner kommer hem från sina resmål snart, behöver lite catch-up på den fronten känner jag, man har ju aldrig tid för varandra under skolveckorna när man bor på olika orter och därtill har olika scheman, för att inte tala om läxor… Annars kan jag väl berätta att jag igår gick på fotvård för första gången i mitt liv, ha-ha. Spännande! Tyckte dock inte att det blev någon direkt skillnad, jag är nog ganska mån om mina fötter, förutom att jag överbelastar främre delen av dem. Jag har dessutom alltid haft fuktiga händer och fötter och det gör att jag sällan blir torr och behöver fila hälarna t.ex. Sen är jag ju rätt ung också så man kanske inte ska behöva dras med sånt än i alla fall! Igår kväll var jag även och klippte av mig det omtalade barret till hår. Nu blev jag helt plötsligt flera år äldre och har nästan lite lugg fast ändå inte. Jag är supernöjd! Det kortaste håret längst fram (vid “luggen”) blev lite väl kort och kan inte läggas bakom öronen (jätteirriterande) men det växer ju ut rätt fort. Nu behöver jag inte gå till frippan på evigheter hoppas jag, jag klippte nämligen en decimeter som jag velat ganska länge men aldrig vågat – om det är något som kännetecknat mig på senare år så är det utan tvekan mitt långa, tjocka och blonda hårsvall!

Deciding what not to do is as important as deciding what to do.

Hej, sitter i huset, i källaren, på rummet och skriver på en vetenskaplig rapport om Ingvar Kamprad och Steve Jobs, samt mitt gymnasiearbete som numera behandlar ledarskap. Ett mycket intressant ämnesområde det där med entreprenörskap, om ni frågar mig. Det är svårt att inte bli inspirerad när man läser om dessa personligheter och vad de lyckats åstadkomma. En vacker dag ska jag också klä mig i svart polotröja inför lansering av en ny produkt och därtill leda ett företag till succé. Något i den stilen i alla fall! Hur som helst, mitt i all research, kom jag över en text som jag bara inte kunde låta bli att dela med mig av…
Most executives, professionals, and entrepreneurs put a huge amount of time into their jobs. In a crisis it may be necessary to burn the midnight oil, but the ambitious have a tendency to stay late every night. This tendency arises from the implicit assumption that more hours equal more value added. That is too simplistic. Your success should be measured by the results you produce, not the number of hours you log.” – Robert C. Pozen
Jag tycker helt enkelt att det här stämmer oerhört bra. Jag är en person som har väldigt lätt för att lära mig och jag behöver sällan sitta på lektioner och lyssna på samma saker om och om igen för att få in informationen i skallen… Jag behöver heller inte läsa på alltför mycket för att få alla rätt på ett forntida glosförhör, till exempel. Dessvärre är det här inget skolan tar hänsyn till. Närvarar du inte på alla lektioner, trots att prov och inlämningar är näst intill felfria, kan du inte få det betyg du egentligen är värd. Jag är en ambitiös tjej, men jag behöver inte sitta dagligen och läsa för att uppnå goda resultat. Jag antar att jag har tur i det fallet, men om jag ändå inte kan/får dra nytta av min förmåga, vad tjänar det då för syfte? Jag är egentligen ganska dålig på att studera. Det kan gå flera dagar innan jag tar mig i kragen och gör något, men sån är jag. Det är min pluggtaktik. För att jag ska fungera som människa måste jag med jämna mellanrum distansera mig från måsten. Den här metoden bidrar till att när jag väl tar mig tiden och faktiskt sätter mig och gör vad jag ska, blir jag mer tidseffektiv och det blir underhållande på ett helt annat sätt. Att disponera sin tid på ett klokt vis är nödvändigt i dagens alltmer hektiska samhälle. Sedan är jag av en karaktär som arbetar som bäst under tidspress och även om det innebär att sitta kvällen innan en inlämning, är det alltså det som fungerar för mig och därför ser jag inte varför jag skulle behöva göra på något annat sätt.

Fishtail braid!

fishbr

I was quite happy with the result this time.