Posts in Category: Au Fait

I miss it when life was a party to be thrown.

Hur enkelt och underbart var inte livet när man var liten? Visst kan man sakna gamla tider ibland men egentligen finns det ingen anledning att längta tillbaka. Jag måste bli bättre på att leva i nuet. Som den oroliga själ jag är (blivit) befinner jag mig mentalt ofta långt ifrån verkligheten och missar halva livet känns det som. Jag saknar det mesta av mina unga (yngre) år men mycket på grund av att det aldrig kommer att komma tillbaka och när jag var mitt uppe i det ville jag därifrån. Så typiskt. När jag var 14 ville jag bli 15 och när jag var 15 ville jag bli 16. Jag har alltid velat bli äldre, alltid velat dit jag inte befinner mig. Det känns som att jag spenderat hela livet med att önska bort det. Nu försöker jag att inte vänta på att åldras eftersom jag i takt med livet inser att det faktiskt inte är särskilt långt samt att tiden går väldigt fort – oavsett om man har roligt eller inte. Följaktligen är det ett givet val för mig att försöka ha så kul som möjligt under den resterande begränsade tiden. Minnen kan vara hur fina som helst men de går inte att återuppleva mer än i huvudet så varför inte fokusera på att skapa nya för att uppleva dem här och nu?

Det finns en poäng med att aldrig igen vara med om specifika tillfällen. Kanske lär vi oss att ta vara på och uppskatta tillvaron bättre?

Även om jag kunde spola tillbaka tiden skulle jag inte vilja göra det. Allt har inte alltid varit bra men å andra sidan är livet en bergochdalbana och jag gillar det; en semla smakar lite godare om man på något vis förtjänat den eller kämpat för den. Om jag alltid fick äta hur många semlor jag ville skulle det inte vara gott längre (visserligen får jag äta hur många semlor jag vill men jag låter bli av just den anledningen, och några andra).

Idag känns det som att jag håller på att bli sams/sluta fred med mig själv. Jag försöker ta igen “förlorad” tid genom att på olika sätt kompensera för saker jag gjorde, eller inte gjorde. Att fylla 21 om lite mindre än två månader handlar för mig om att lära känna den jag blivit utan att inse det själv.

As he begins to raise his voice you lower yours and grant him one last choice.

You are free to make whatever choice you want but you are not free from the consequences of the choice.

Some things we don’t talk about.

Goddag världen. Gick och la mig sent igårkväll och vaknade tidigt imorse, kanske håller jag på att bli vuxen, ha-ha. Dock vaknade jag inte upp särskilt pigg och glad, inte p.g.a. sömnbrist men snarare p.g.a. en våg av känslor som sköljde över mig helt plötsligt. Livet är tufft även när det är enkelt. Man tror att man mår bra och det gör man ju å ena sidan, men det är inte så himla lätt alla gånger ändå. Någonstans är man fortfarande rätt ensam. De som verkligen bryr sig befinner sig flera mil ifrån och de som inte gör det är närmare än de borde.

Ligger här och tänker tillbaka på de senaste åren av mitt liv och uppväxt, hur jag egentligen aldrig haft en lugn stund över huvud taget och hur jag alltid behövt någonstans att bo, känna mig trygg och välkommen. Stundvis har jag inbillat mig att jag trivts med tillvaron, jag har nöjt mig med det lilla och varit glad för det jag fått men det var ändå långt ifrån tillräckligt. Ni kan kalla mig otacksam (jag är van) men kärlek kan man enligt mig inte bli bortskämd med om ni förstår hur jag menar… Man kan aldrig få för mycket kärlek men man kan alldeles för lätt få för lite.

Det känns bara så konstigt att ha levt ett halvt liv med att försöka hitta hem och så sitter jag här och blir 20 om lite mindre än en månad och har redan flyttat hemifrån. Jag hade ju aldrig något hemma. Inte någonstans. Jag tvivlade inte en sekund på att jag skulle klara mig själv när jag i oktober förra året flyttade till min lägenhet men hur i hela friden skulle jag känna mig hemma med/hos mig själv om jag inte ens kunde göra det med min familj – som alla dagar om året borde vara synonymt med kärlek, omsorg och trygghet. Jag ville hitta hem innan jag skulle flytta därifrån. Samtidigt insåg jag mer och mer att jag letade på fel ställen. Det är nog inte meningen att alla ska ha en stabil grund att alltid kunna falla tillbaka på. Jag får helt enkelt tro på att någonting bättre väntar på mig. Det är det jag har gjort hela tiden faktiskt, jag har vågat tro att det finns någonting bättre och att jag är värd någonting mer. Jag tror aldrig att jag kommer att hitta hem men möjligen kan jag hitta något i närheten. Kanske är det som de säger, det är först när man slutar leta som man hittar det man söker. Jag är beredd att prova allt.

Om man blundar ser man sanningen, som vi lever döljer vi den.

Har spenderat en halv livstid med att sakna människor jag inte borde. Det har blivit en trend men i det här fallet vill jag inte följa modet. Däremot har jag oerhört svårt att förstå att det bästa skulle vara att låta gå. Jag kan inte se varför det skulle vara nödvändigt att ge upp något jag tror på. Jag skulle vilja likna mig själv vid en magnet då magneter endast dras till vissa ämnen – gissa om jag är kräsen – men när två lika t.ex. nordpoler närmar sig repellerar de. Därmed är min teori att jag sammanförts med lämplig materia, men med lika (läs: fel) pol och laddning riktade mot varandra. Emellertid har ju all lämplig materia både nord- och sydpol och därför borde allting vara möjligt och det är precis vad jag också vill tro. Men kanske är det som de säger – att samordning i tiden är avgörande. Jag bör helt enkelt avvakta och eventuellt se om vi på sikt kan finna lite attraktion. Frågan är bara om jag vänder pol, vänder han också?

Mistreated, misplaced, misunderstood, Miss “No way it’s all good”.

Hej! Kände att det var dags för en lägesuppdatering här trots att jag egentligen inte alls har tid; har fullt upp i skolan nu innan studenten och av någon anledning har vi deadline för alla inlämningar redan nu på fredag! Det som inte är inne då blir inte betygsatt… Herre min skapare, men sen jobbar jag ju bäst under tidspress och kanske lika bra att få de sista veckorna förhållandevis lugna sen. Hur som helst, nog med skola (här åtminstone). I lördags var jag och provjobbade på ett nytt arbete. Spännande! Tänker inte berätta mer förrän jag fått ytterligare besked men det var väldigt roligt i alla fall. Kan också säga att för att få komma dit var man tvungen att göra en On Demand-intervju, alltså en video där man beskriver sig själv lite kort, istället för en vanlig arbetsintervju. Det var ju tur att de tyckte jag verkade vettig trots att jag satt och pratade med mig själv, ha. Annat som kan vara värt att veta är att studentklänningen är fixad (vit långklänning från Abercrombie), trampolinen står studsfärdig på tomten, poolen har äntligen öppnats för i år och jag har äntligen börjat springa lite igen efter drygt en månads uppehåll. Har varit sjuk med öroninflammation och det tog sin lilla tid innan den och förkylningen därtill gick över men nu är jag frisk och på banan igen! Faktum är att jag gått ner 3,4 kg på mindre än tre månader. I början av mars vägde jag 57,2 kg. Idag väger jag 53,8 kg vilket jag faktiskt är mycket glad och stolt över. Jag har fortfarande några kilo att bli av med men jag är på god väg kan man lugnt säga. Bygger ju muskler också. Innan jag avslutar det här inlägget måste jag också nämna en mer personlig sak. Jag är helt enkelt ledsen. Dels för att min gammelmormor och gammelmorfar inte finns längre (se tidigare inlägg), men också för att jag alldeles nyligen tvingades avsluta kontakten med en mycket viktig person för mig. Jag tror att det är för bådas bästa egentligen, eller det är vad jag vill tro. Synd dock när man bara vill väl egentligen och så blir det så fel. Ja, ja… Inga mer detaljer än så, tyvärr. Privatliv måste få vara privatliv har jag äntligen lärt mig.

I can’t keep running after yesterday.

Det där med att släppa taget om någon eller något och bemöda sig att gå vidare är sällan det lättaste. Helt plötsligt tvingas man ta farväl av en vardag som varit just det – vardag. Något man levt med under en längre tid och något man kanske till och med börjat ta för givet och vant sig vid. Något man tyckt oerhört mycket om. Tvärt, utan vidare och tämligen oväntat ska det här inte längre existera och din tillvaro fylls inte längre av det där något som bara alldeles nyligen, dagligen, gjorde dig glad och upprymd. För ditt eget bästa måste du i det här läget släppa taget, let go, gå vidare, move on. Men som alla säkert redan känner till är det något utav det svåraste man som människa på planeten jorden kan göra, att lossa greppet om något man klassat som nödvändigt. För mig handlar det inte om att jag inte kan leva utan detta något, det kan jag. Det handlar om att jag inte vill…

I’m still in bed at ten and work began at eight, so far things are going great…

sne

Balans. Det är i stort sett allt jag behöver i mitt liv just nu, lite jämvikt och stabilitet mellan allt och alla. När jag mår bra å ena sidan mår jag inte bra å andra sidan och kan på så sätt aldrig fullt ut glädjas åt det som faktiskt är bra. Precis samma sak gäller även bestyr. När jag t.ex. är duktig och springer, äter rätt och så vidare är det något annat som får lida på grund av detta. Min mamma har på senare tid börjat tjata om att jag aldrig äter mat med de och att jag knappt ens syns här i huset. Jag sitter antingen nere på mitt rum, eller så är jag ute och promenerar – eller springer. Och när jag väl orkar det ena orkar jag sällan det andra och det handlar alltså om prioriteringar återigen. Alltid. Vad är viktigast egentligen, hälsan, familjen, skolan? Jag tycker i dagsläget att allt är mer eller mindre lika viktigt, men på olika sätt förstås och egentligen sitter väl alla tre ihop och har ett samband. Däremot lyckas jag alltså inte finna jämviktstillstånd. Finns det ö.h.t. något sådant? Hur gör man?

Jag borde satt gränser, det vet jag så väl.

Jag är en person som haft förhållandevis svårt att säga ifrån när människor ej agerat adekvat gentemot mig, men jag har lärt mig med tiden att man måste markera när något är fel. Egentligen har jag aldrig varit konflikträdd, men jag väljer mina “fighter” och ibland har det helt enkelt inte varit värt att säga ifrån då situationerna garanterat hade eskalerat, vilket bara hade drabbat mig själv. På ett sätt kan jag ångra att jag en gång i tiden inte hade mage att säga ifrån alla gånger, men jag vet också varför jag inte gjorde det. Även om jag förstås mått dåligt många gånger har jag hela tiden haft förnuftet i behåll och jag vet att det inte är mig det varit fel på (trots att det möjligtvis känts så stundvis). Jag är inte perfekt, det är inte det jag säger, jag är också människa och har garanterat både gjort och sagt ett och annat fel till och från, men vissa beteenden är trots det inte försvarbara även om konflikter sällan bara är en persons fel. Kom ihåg det kära vänner, våga stå upp för er själva och var ärliga mot er själva och er omgivning. Ni har inget att förlora på det, inte långsiktigt i alla fall och det är ju ofta så man bör tänka. Tack för mig!

När allt känns på rutin och redan gjort.

Ibland känns livet ganska meningslöst och tråkigt och jag tror bestämt att jag är inne i en sådan period just nu. Jag lever varken för någon annan eller ens för min egen skull. Förgäves. Inget känns rätt eller får mig att må bättre, samtidigt som jag trots allt mår riktigt bra, saker är ju sällan svart eller vitt utan snarare någon gråskalig ton däremellan. Tur i alla fall att jag är den jag är och förmår att tänka långsiktigt. Jag vet att svackan bara är temporär och att jag kan ringa Hannas hjälplinje på mu bä dubbelkvack dubbelkvack om jag vill! Ja, jag är ytterst präglad av barnprogram vid det här laget, sex syskon senare ni vet…

Some people think that the physical things define what’s within, I have been there before and that life is a bore, so full of the superficial.

If I Ain’t Got You med Maroon 5 spelas flitigt på min Spotify vill jag lova. Dels för att jag hyser kärlek åt låttexten som är klockren, men också för att Adam Levine är favoriten. Hur som helst tänkte jag i det här inlägget beskriva lite om mig själv utifrån rubriken och med utgångspunkt i sångens budskap.

Precis som titeln indikerar betyder pengar eller fysiska objekt egentligen ingenting om man ej har andra (grundläggande) behov tillgodosedda i första hand. Kärlek och omvårdnad till exempel. Jag har varit där förut, bortskämd på alla tänkbara sätt, men även om jag blivit glad i “stundens hetta” har jag i längden inte blivit lyckligare av att kunna klä mig i Odd Molly, eller snarlikt. När man ej känner sig välkommen i sitt eget hem är kläder jättebra (du tar vad du får helt enkelt), men det kan aldrig kompensera känslan av att inte känna sig värderad. Det finns ett citat som lyder: “Ge ditt barn hälften så mycket pengar och dubbelt så mycket tid” och även om jag förstås är tacksam för vad jag erhållit i materiell väg, är det som verkligen betyder något att människorna omkring mig mår bra och att vi gemensamt kan trivas i tillvaron vi befinner oss i. Allesammans behöver vi känna oss uppskattade, det är en essentiell ingrediens i receptet på en god existens.

“Hand me the world on a silver platter and what good would it be with no one to share, with no one who truly cares for me?”

Hela tiden rör det sig om prioriteringar här i livet, det är oundvikligt förekommande och är något man får lära sig leva med. Och frågan kvarstår, vad värdesätter vi högst, tid eller pengar? Jag vill påstå att tid är pengar, i en ny bemärkelse!