Posts in Category: Au Fait

Fickle heart.

Låt oss prata om självkänsla. Jag skulle inte säga att jag inte har någon, men den behöver rustas upp rejält. Min vän Emma frågade mig i början av maj hur jag ska göra detta och min första tanke var att bara jag tränar och är nöjd med min kropp – kommer den på köpet. Sedan tänkte jag om. Naturligtvis ska jag kunna vara nöjd och trivas med mig själv även om jag gått upp fem kilo. Det är ytterst dumt att värdera sig själv efter prestation och utseende. Jag ska tycka om mig för att jag är jag – för att jag är bra.

Jag måste bygga upp min självkänsla från grunden, finna tryggheten i/med mig själv och inte hos någon annan. Jag måste börja älska mig själv helt enkelt, på egen hand. Efter ett långt sökande har jag insett att ingen annan än jag själv kan ge mig det jag verkligen behöver eftersom den enda som alltid kommer finnas med mig i alla lägen är just jag. Jag måste kunna leva ett givande och bra liv utan att vara beroende av någon annan. Mitt värde ska inte ligga i någon annans händer.

Anknytningsmönster är ett annat men nära relaterat ämne. Jag besitter en otrygg-ambivalent form av anknytning. Det är jättejobbigt och förstör för mig både i vänskapsrelationer men framförallt när det gäller dejter…

Från min uppväxt har jag med mig att mina föräldrar och andra närstående var oberäkneliga. Det har gjort det omöjligt att tänka mig fram till ett beteende som passade dem. När jag däremot gav fritt utlopp för starka känslor kunde jag vinna uppmärksamhet. Det har i sin tur präglat mitt vuxna liv något enormt. Jag är känslostyrd. Det finns en del fördelar med det, men dessvärre även många nackdelar. Då jag känner mig otrygg utlöser det mycket starka känslor inom mig. I sådana lägen skulle jag behöva tänka logiskt för att parera känslorna och ifrågasätta om de är motiverade, men det är lättare sagt än gjort. När trygghet plötsligt rycks bort från mig aktiveras min relationsmodell blixtsnabbt och desperationen stiger. Jag är rädd för att bli lämnad och klarar inte av ovisshet. Det är tufft, både för mig själv som känner mig bortglömd och vilse, men förstås även för de som tycker att jag är/blir krävande; jag vill inte släppa taget om mina “tryggheter”. Undermedvetet vill jag ha mer (tid/uppmärksamhet) när andra vill ha avstånd/utrymme, enbart för att försäkra mig om att det inte är någon fara – att jag inte kommer att bli övergiven. Trygghet konstant/omgående betyder allt för mig och det tenderar onekligen att skrämma iväg människor runt mig då jag blir för mycket helt enkelt. Jag vill ha snabba garantier, får jag inte det kan jag mycket väl bli precis tvärt emot och bryta kontakten med människor hur lätt som helst – oavsett relation. Det blir för skrämmande att inte känna mig helt hundra på någon – då är det lättare att bara ge upp/gå därifrån. När känslorna tar över är det den enda flyktvägen. Så outhärdligt kan det kännas.

För att må bättre i längden måste jag bryta emot vad min relationsmodell säger, men för att göra det kommer jag behöva genomgå en tuff period. Jag måste utsätta mig för situationer där de besvärliga känslorna väcks men jobba emot dem – hur ont det än gör och hur gärna jag än skulle vilja ta “the easy way out”.

I så gott som 9 fall av 10 är jag en “allt eller inget”-person. Det är något jag verkligen måste släppa på och lära mig att något “mellanting” är okej. Som sagt, lika väl som jag kan bita mig fast som en igel, kan jag lätt vända totalt och fullständigt radera individen ur mitt liv. Det blir (har blivit) osunt i längden. I dagsläget får jag nästan ångest och kan må riktigt dåligt om någon inte hört av sig; om jag inte får någon form av bekräftelse, reaktion eller uppmärksamhet. Men även om jag får det, blir jag aldrig helt nöjd. Eftersom jag är en person som styrs av mina känslor måste jag träna mig i att tänka logiskt när det gäller relationer (jag är inte helt inkapabel till att tänka logiskt i andra fall).

Sedan drygt två månader tillbaka har jag på olika sätt jobbat med mig själv utifrån dessa insikter. Jag bestämde mig helt enkelt för att det skulle vara värt att må betydligt sämre en period för att så småningom kunna må betydligt bättre resten av det långa livet jag har framför mig. Exempelvis valde jag att ta bort allt som har med dejting att göra (hemsidor, appar), för att börja dejta mig själv istället. Jag vet inte hur många gånger jag har hört och läst att: “Man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det”. Den har jag aldrig riktigt tagit in. Den känns ytterst trivial och dessutom har jag nog trott att jag älskat mig själv stundvis. Det har jag inte, i alla fall inte tillräckligt eftersom jag först nu insett att jag inte har respekterat mig själv – framförallt i dejtingsammanhang. Anledningen till att det aldrig riktigt fungerat med någon på ett sådant plan är inte nödvändigtvis för att precis alla jag träffat varit idioter. Anledningen är inte heller för att det är något fel på mig. Anledningen är helt enkelt att jag inte tyckt om mig själv tillräckligt mycket för att sätta gränser, jag har alltså inte respekterat mig själv och följaktligen skickat “fel” signaler till andra. Det är det slut med nu!

Mitt mål är att bli minst lika bra på att ge mig själv vettiga råd som jag är på att ge mina vänner. Dessutom ska jag aldrig igen tillåta att tänka på mig själv som ful eller sämre än någon annan; jag ska tänka på mig själv som en vän. Jag måste bli vän med mig själv! Det finns nog många där ute som behöver bli bättre på att ta hand om sig själva rent mentalt. De senaste tio åren (om inte fler) har jag varit ett proffs i att tänka i negativa banor kring mig själv – framförallt utseendemässigt. Faktum är att det av någon anledning inte är något fel på mitt självförtroende! Jag är övertygad om att jag kan (rädda världen t.ex.), men jag känner sällan att jag duger som jag är – ungefär så för att särskilja begreppen. Hur som helst, jag vet alltså att jag kan ändra mina tankebanor (om jag bara vill) och det har faktiskt redan gett resultat. I allt större utsträckning tycker jag nu att det är okej för andra att fotografera mig. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt men det är ju en del av processen (en lagom skön tanke mitt i all misär). Dessutom tänker jag inte längre att bilden blev hemsk per automatik, istället försöker jag tänka: “Om det här inte hade varit jag, hade jag då tyckt att hon var ful?”.

Jag har verkligen inte varit snäll mot mig själv på länge. Det är dags att börja bli det, så att andra också kan ta efter. Ni har kanske hört att ett barn inte gör som sina föräldrar säger – de gör som föräldrarna gör. Det ligger något i det. Min uppgift blir att tydligt visa andra vad som är okej och inte okej när det gäller mig, och det räcker inte med att säga det. Jag måste ha mina standarder och inte sänka ribban bara för att det inte passar någon annan – då är det inte rätt person man har att göra med. Varningstecken! Då måste man ta hänsyn till sig själv, inse att man är värd bara det bästa och att våga lita på att det finns där ute någonstans, någon annanstans. Jag tror det. Jag tror också att man många gånger träffar “fel” män för att man själv ger “fel” signaler. “It starts with you.”

För övrigt tror jag inte att hur mycket man än får höra av andra vad som är bra/inte bra för en själv, så kommer man inte kunna ta in det förrän man på egen hand utforskar området i lugn och ro och i slutändan faktiskt avgör själv. Med det sagt tror jag inte att det här inlägget direkt kommer att hjälpa någon, men möjligtvis indirekt. Kanske kan det vara ett litet “wake-up call” för någon. Själv fick jag ett sådant när en kille sa till mig: “Jag kommer inte att bli kär i dig”. Min första tanke var: “Han tycker jag är för ful”. En tid efter mognade jag för tanken om att det inte alls behövde vara av det skälet – ett jäkligt korkat skäl för övrigt. Jag vet ju själv att jag aldrig skulle falla för en “perfect ten” men IQ fiskmås – “looks aren’t everything”. Saken är ju den att man inte kan gilla alla, alla klickar inte och vi är/var inte rätt för varandra – men det betyder inte att vi inte kan vara rätt för några andra.

Det är så mycket tankar, insikter och känslor nu och vill verkligen försöka få med det mesta. Dock har jag en känsla av att jag kommer behöva gå in här flera gånger för att ändra och lägga till (kom tillbaka och läs igen – anytime). Med mina många känslor är jag även en väldigt kreativ person och det är svårt för mig att sätta stopp när hjärnan går på högvarv – vilken den gör allt mer ofta. Det kan vara svårt att somna ibland men i övrigt älskar jag den funktionen. Jag älskar att få riktigt bra idéer och att få utlopp för min kreativitet där mitt skrivande obestridligen hör till.

Innan jag avrundar måste jag bara tillägga att medvetenhet om sina problem är ett stort kliv i rätt riktning. Det är inte förrän man accepterar att man (alla) har sina brister som man faktiskt kan ta itu med dem och arbeta med dem på ett lämpligt vis. Så var det för mig. Jag har tänkt mycket och länge på vad som är fel på mig och vad som har gjort att jag hamnat i vissa situationer. Det var inte förrän jag släppte tanken om att det var fel på mig som jag började greppa hela situationen. Det är inget fel på mig. Jag är bara människa och har därtill lite saker att förbättra. Nu och kontinuerligt försöker jag identifiera dessa saker och angriper dem sedan så gott jag kan. Jag har läst en hel del artiklar och åtminstone tre böcker kring mina problemområden. Det har varit ett perfekt tidsfördriv för att exempelvis slippa tänka på om någon har hört av sig eller inte; för att komma ifrån känslostormarna och samtidigt motarbeta dem.

Det här är mitt livs största utmaning hittills: att bli trygg i/med mig själv. Jag trivs ensam – men jag inbillar mig att jag behöver andra för att bekräfta att jag är någon. Det måste jag komma ifrån, och det ska jag alltså göra genom att på något sätt börja älska och respektera mig själv. Utöver det jag redan nämnt försöker jag också att bli bättre på att ge mig själv cred även för småsaker som att gå till gymmet eller att laga mat. Därutöver försöker jag att alltid ha saker att se fram emot, små som stora, från dag till dag upp till månadsvis och årsvis. Jag försöker ha roligt, på egen hand men också och kanske främst i sällskap av vänner som ger mig energi. Ibland skriver jag även lappar till mig själv som små dagliga påminnelser om att det t.ex. är mitt jobb att gilla mig, inte någon annans. Och vid slutet av varje dag brukar jag numera alltid fråga mig själv: “Har du älskat dig själv idag?”.

PS, i slutet av förra året lovade jag mig själv att jag under 2017 och framöver skulle våga genomföra vissa grejer även om de inte alltid blir 100-procentiga. Jag är en perfektionist och vill att allt jag gör ska bli top-notch och vara helhjärtat. Den här texten är varken 100-procentig eller top-notch, men nog är den helhjärtad. Det är lite rörigt på sina ställen (lite som jag) eftersom jag inte har läst igenom och renskrivit hundra gånger den här gången – men jag lovar att det är äkta. “Raw material.” Låt oss finna charmen i det också.

No reason to stay, is a good reason to go.

I rarely see my mother and when I do, it is usually for lunch dates on weekdays (a.k.a. work days), which means that once I get to see her it is only for about an hour which is certainly too little time. On these occasions, I either talk too fast to manage to utter everything she has missed before we must part ways, or, I have nothing to say because I do not know where to start.

I love spending time with my mum, Anna. She is smart, encouraging and we laugh at the very same things. We are very much alike. Right now, she is on a business trip somewhere in Europe and after touchdown Sweden, she will travel to Switzerland the very next day for a vacay. She is a busy woman for sure and her time is precious.

“Mamma Anna” is definitely one of my best friends. Thus, it is important for me to meet with her regularly. However, I definitely need to make new friends this year; it is a fact acknowledged that I cannot hang out with my mother as much as I wish, but mainly since one of my best friends, Claudia, is leaving for Barcelona indefinitely in just a few days now!

Just like Claudia, I also feel that I am done with Sweden for a while, and since I am not bound to stay (boyfriend, kids…), I am thinking of a getaway. I am pretty certain it is a Londonbound thought. I will just have to sort some things out before I make a move. Imagine my state of mind if I were to live in my favourite city and date my favourite kind of men – the British ones. What am I waiting for?

January first.

For me, 2017 is not going to be about hitting the gym more often. This year will be about the following:

Eating better. I have to start thinking about what I eat, or rather, what I do not eat; skipping meals and barely eating real food is not healthy. Frankly, it is very stupid. I am not very bad at cooking but I cannot say that I am very good either. I have zero confidence in the kitchen but I am far from incapable. I need to begin to cook proper meals for myself – at least once a day. I probably suffer from several types of nutritional deficiencies and that is utterly bad in so many ways. Carbohydrates, fats, fibre, minerals, proteins, vitamins and water – here I come!

Daring to fail. I am a perfectionist. I want to do everything right and I am committed to perform in the best way possible. Whatever I do, it has to be done wholeheartedly. I am against mediocrity. I find it hard to do things in a perfunctory manner – then I see no reason to carry out the task. Consequently, my challenge is to lower my standards for myself just a little bit. High standards are beneficial in many aspects, but this is important to me because it will give me the courage to do more things. One cannot win if one do not even try and there are actually various things that I refrain from simply because of the feeling that I will not be able to do it well enough. Sometimes it is just about doing. It is definitely worth a shot. I need to convince myself that I can be good even if I am not the best. This has to do with self-esteem as much as it has to do with personal attributes. I must dare to live a little.

Feeling comfortable in my own skin. I ought to learn to accept my imperfections (but work on them if I can), value and love myself at all times and lastly, allow me to believe that I will do just as I am. Always. I have to trust that I am beautiful even though I do not like my nose, even though I want to lose weight, and even though I have fairly bad skin. The things that come with good self-esteem are many times much prettier than the physical.

I will also continue to work with Jubilee Line (my brand/fashion start-up), try to make friends/peace with as many as possible and last but not least, try to be better at giving compliments. It is so important and I urge everyone to get better at it! It is an amazing positivity boost. I am pretty good at it already but one can never give, nor take, enough compliments, right? As long as they are sincere!

The reason I do not have a resolution about workouts is because I tend to overdo it. I (already) go three or four times a week, I train hard and I usually stay for at least two hours. Furthermore, I always walk home from my work which is about a 20-minute stroll. I walk a lot, it is cheaper than taking the bus and my imaginary bike does not take me anywhere. What I am trying to say is that I am good at getting daily exercise! Therefore, this is not something I feel that I need to develop. Nevertheless, I will of course aim to stay in good shape and keep my routines as they are. Three, two, one… Go!

Bedside table love.

My little sister Emma gave me this piece of paper a few years ago when I had recently moved in with my mother again. The note says: “To Julia from Emma. I wish you could stay here more than all the days.” I also got the cute little drawing with it and the red glitter heart that is barely visible in this photograph. So much love.

Dad.

“I never told you how much you mean to me, what in the world I would do – I just never made it through to you.”

“Home used to be just some walls that I knew, but the truth is that home means nothing without you.”

“There goes a month, there goes a year. So many things out there I fear.” And so many things I want to share…

“You taught me how to stand my ground. This life is a song, happy and sad, and I don’t want to sing without you Dad.”

“Maybe it’s selfish when I say these words: but I’m missing you.”

I miss it when life was a party to be thrown.

Hur enkelt och underbart var inte livet när man var liten? Visst kan man sakna gamla tider ibland men egentligen finns det ingen anledning att längta tillbaka. Jag måste bli bättre på att leva i nuet. Som den oroliga själ jag är (blivit) befinner jag mig mentalt ofta långt ifrån verkligheten och missar halva livet känns det som. Jag saknar det mesta av mina unga (yngre) år men mycket på grund av att det aldrig kommer att komma tillbaka och när jag var mitt uppe i det ville jag därifrån. Så typiskt. När jag var 14 ville jag bli 15 och när jag var 15 ville jag bli 16. Jag har alltid velat bli äldre, alltid velat dit jag inte befinner mig. Det känns som att jag spenderat hela livet med att önska bort det. Nu försöker jag att inte vänta på att åldras eftersom jag i takt med livet inser att det faktiskt inte är särskilt långt samt att tiden går väldigt fort – oavsett om man har roligt eller inte. Följaktligen är det ett givet val för mig att försöka ha så kul som möjligt under den resterande begränsade tiden. Minnen kan vara hur fina som helst men de går inte att återuppleva mer än i huvudet så varför inte fokusera på att skapa nya för att uppleva dem här och nu?

Det finns en poäng med att aldrig igen vara med om specifika tillfällen. Kanske lär vi oss att ta vara på och uppskatta tillvaron bättre?

Även om jag kunde spola tillbaka tiden skulle jag inte vilja göra det. Allt har inte alltid varit bra men å andra sidan är livet en bergochdalbana och jag gillar det; en semla smakar lite godare om man på något vis förtjänat den eller kämpat för den. Om jag alltid fick äta hur många semlor jag ville skulle det inte vara gott längre (visserligen får jag äta hur många semlor jag vill men jag låter bli av just den anledningen, och några andra).

Idag känns det som att jag håller på att bli sams/sluta fred med mig själv. Jag försöker ta igen “förlorad” tid genom att på olika sätt kompensera för saker jag gjorde, eller inte gjorde. Att fylla 21 om lite mindre än två månader handlar för mig om att lära känna den jag blivit utan att inse det själv.

Some things we don’t talk about.

Goddag världen. Gick och la mig sent igårkväll och vaknade tidigt imorse, kanske håller jag på att bli vuxen, ha-ha. Dock vaknade jag inte upp särskilt pigg och glad, inte p.g.a. sömnbrist men snarare p.g.a. en våg av känslor som sköljde över mig helt plötsligt. Livet är tufft även när det är enkelt. Man tror att man mår bra och det gör man ju å ena sidan, men det är inte så himla lätt alla gånger ändå. Någonstans är man fortfarande rätt ensam. De som verkligen bryr sig befinner sig flera mil ifrån och de som inte gör det är närmare än de borde.

Ligger här och tänker tillbaka på de senaste åren av mitt liv och uppväxt, hur jag egentligen aldrig haft en lugn stund över huvud taget och hur jag alltid behövt någonstans att bo, känna mig trygg och välkommen. Stundvis har jag inbillat mig att jag trivts med tillvaron, jag har nöjt mig med det lilla och varit glad för det jag fått men det var ändå långt ifrån tillräckligt. Ni kan kalla mig otacksam (jag är van) men kärlek kan man enligt mig inte bli bortskämd med om ni förstår hur jag menar… Man kan aldrig få för mycket kärlek men man kan alldeles för lätt få för lite.

Det känns bara så konstigt att ha levt ett halvt liv med att försöka hitta hem och så sitter jag här och blir 20 om lite mindre än en månad och har redan flyttat hemifrån. Jag hade ju aldrig något hemma. Inte någonstans. Jag tvivlade inte en sekund på att jag skulle klara mig själv när jag i oktober förra året flyttade till min lägenhet men hur i hela friden skulle jag känna mig hemma med/hos mig själv om jag inte ens kunde göra det med min familj – som alla dagar om året borde vara synonymt med kärlek, omsorg och trygghet. Jag ville hitta hem innan jag skulle flytta därifrån. Samtidigt insåg jag mer och mer att jag letade på fel ställen. Det är nog inte meningen att alla ska ha en stabil grund att alltid kunna falla tillbaka på. Jag får helt enkelt tro på att någonting bättre väntar på mig. Det är det jag har gjort hela tiden faktiskt, jag har vågat tro att det finns någonting bättre och att jag är värd någonting mer. Jag tror aldrig att jag kommer att hitta hem men möjligen kan jag hitta något i närheten. Kanske är det som de säger, det är först när man slutar leta som man hittar det man söker. Jag är beredd att prova allt.

Mistreated, misplaced, misunderstood, Miss “No way it’s all good”.

Hej! Kände att det var dags för en lägesuppdatering här trots att jag egentligen inte alls har tid; har fullt upp i skolan nu innan studenten och av någon anledning har vi deadline för alla inlämningar redan nu på fredag! Det som inte är inne då blir inte betygsatt… Herre min skapare, men sen jobbar jag ju bäst under tidspress och kanske lika bra att få de sista veckorna förhållandevis lugna sen. Hur som helst, nog med skola (här åtminstone). I lördags var jag och provjobbade på ett nytt arbete. Spännande! Tänker inte berätta mer förrän jag fått ytterligare besked men det var väldigt roligt i alla fall. Kan också säga att för att få komma dit var man tvungen att göra en On Demand-intervju, alltså en video där man beskriver sig själv lite kort, istället för en vanlig arbetsintervju. Det var ju tur att de tyckte jag verkade vettig trots att jag satt och pratade med mig själv, ha. Annat som kan vara värt att veta är att studentklänningen är fixad (vit långklänning från Abercrombie), trampolinen står studsfärdig på tomten, poolen har äntligen öppnats för i år och jag har äntligen börjat springa lite igen efter drygt en månads uppehåll. Har varit sjuk med öroninflammation och det tog sin lilla tid innan den och förkylningen därtill gick över men nu är jag frisk och på banan igen! Faktum är att jag gått ner 3,4 kg på mindre än tre månader. I början av mars vägde jag 57,2 kg. Idag väger jag 53,8 kg vilket jag faktiskt är mycket glad och stolt över. Jag har fortfarande några kilo att bli av med men jag är på god väg kan man lugnt säga. Bygger ju muskler också. Innan jag avslutar det här inlägget måste jag också nämna en mer personlig sak. Jag är helt enkelt ledsen. Dels för att min gammelmormor och gammelmorfar inte finns längre (se tidigare inlägg), men också för att jag alldeles nyligen tvingades avsluta kontakten med en mycket viktig person för mig. Jag tror att det är för bådas bästa egentligen, eller det är vad jag vill tro. Synd dock när man bara vill väl egentligen och så blir det så fel. Ja, ja… Inga mer detaljer än så, tyvärr. Privatliv måste få vara privatliv har jag äntligen lärt mig.

I can’t keep running after yesterday.

Det där med att släppa taget om någon eller något och bemöda sig att gå vidare är sällan det lättaste. Helt plötsligt tvingas man ta farväl av en vardag som varit just det – vardag. Något man levt med under en längre tid och något man kanske till och med börjat ta för givet och vant sig vid. Något man tyckt oerhört mycket om. Tvärt, utan vidare och tämligen oväntat ska det här inte längre existera och din tillvaro fylls inte längre av det där något som bara alldeles nyligen, dagligen, gjorde dig glad och upprymd. För ditt eget bästa måste du i det här läget släppa taget, let go, gå vidare, move on. Men som alla säkert redan känner till är det något utav det svåraste man som människa på planeten jorden kan göra, att lossa greppet om något man klassat som nödvändigt. För mig handlar det inte om att jag inte kan leva utan detta något, det kan jag. Det handlar om att jag inte vill…

I’m still in bed at ten and work began at eight, so far things are going great…

sne

Balans. Det är i stort sett allt jag behöver i mitt liv just nu, lite jämvikt och stabilitet mellan allt och alla. När jag mår bra å ena sidan mår jag inte bra å andra sidan och kan på så sätt aldrig fullt ut glädjas åt det som faktiskt är bra. Precis samma sak gäller även bestyr. När jag t.ex. är duktig och springer, äter rätt och så vidare är det något annat som får lida på grund av detta. Min mamma har på senare tid börjat tjata om att jag aldrig äter mat med de och att jag knappt ens syns här i huset. Jag sitter antingen nere på mitt rum, eller så är jag ute och promenerar – eller springer. Och när jag väl orkar det ena orkar jag sällan det andra och det handlar alltså om prioriteringar återigen. Alltid. Vad är viktigast egentligen, hälsan, familjen, skolan? Jag tycker i dagsläget att allt är mer eller mindre lika viktigt, men på olika sätt förstås och egentligen sitter väl alla tre ihop och har ett samband. Däremot lyckas jag alltså inte finna jämviktstillstånd. Finns det ö.h.t. något sådant? Hur gör man?