Young folks.

Fick ansvar för en viss liten Erik och en viss liten Gustav för en stund här ikväll. Herre min skapare, varför så intensiva små varelser? Världens bästa, men jag förstår inte varför man måste härja som om det vore… 3:e världskriget? Hur som helst, gulliga är de och jag älskar de mer än allt annat. Hade gärna sprungit rundor efter de hela livet om det skulle behövas (förhoppningsvis inte). Dock saknar jag mina andra syskon hos pappa något enormt… Bella, Svante och Charlie som jag inte träffat på mer än ett halvår nu. Det är jättetråkigt men samtidigt inget jag kan göra något åt, tyvärr. Försöker fokusera på det jag har här och nu istället för att sörja det jag inte har, eller kan få. Sorgligt men sant. But, life goes on…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *