“Jag önskar att du kunde bo här mer än alla dagar.”

alladagar

Sitter för närvarande på mammas jobb, Sony-Lony som jag kallar det, och letar boende. På måndag blir jag utkastad (part 864, approximately) av min mamma och hennes man och för min del känns det inte som ett alternativ att bo på gatan. Synd bara att mina flyttar hit och dit aldrig får vara på mina villkor men jag säger som min bästa vän:

“Jag rättfärdigar inte NÅGON utav alla de gånger du flyttat – men jag rättfärdigar en flytt nu.”

Sant. Det börjar ändå bli dags när man är nitton och gått ut gymnasiet och jag längtar verkligen efter lugn och ro efter en hel barndom och uppväxt bestående av det motsatta. Jag vill inte bo med min mammas man och jag tror ingen vill det egentligen. Däremot känns det inte helt lämpligt att ta det här steget när jag inte direkt har förutsättningarna. Jag är arbetslös (har åtminstone ingen fast anställning) och man måste ju kunna försörja sig! Men givetvis söker jag jobb aktivt och kämpar för att upprätthålla någon typ av värdigt liv. Jag hade önskat att även fast mamma inte har någon försörjningsplikt längre (vilket hon påpekar gång på gång) kan man ju tycka att hon borde känna ett känslomässigt ansvar men det är väl som L säger – det är för mycket begärt. Hon/de förmår inte bättre och det ligger nog mycket i det.

Förra lördagen kastade mammas man ut mig. Mamma var i Stockholm. Hennes man hade sagt åt mig att gå ner till mig för att han skulle gå och lägga sig. Jag bad om att få avsluta en sak på min dator först då vi inte har Internet i källaren för tillfället men det fick jag inte. Han skulle sova och då fick jag definitivt inte sitta i mörkret tyst som en mus på mellanvåningen – han och de andra sover på övervåningen. Jag ifrågasätter naturligtvis (det måste man ju göra när man inte förstår varför) men det var uppenbarligen inget smart drag. Han blev arg och sa både det ena och det andra. Han började hota mig och säga att jag skulle leta boende för min egen skull och inte för hans. Sant förvisso, men han sa det på ett hotfullt sätt och sen vet jag att han inte bryr sig ett dugg om mig vilket han också erkände under vår lilla dispyt. Det hela slutade med att jag bestämde mig för att sätta mig ute på trappen och avsluta det jag höll på med (där kunde jag ju verkligen inte störa honom) men då sa han att jag kunde stanna ute, fick inte ens vara på tomten, och sedan skrek han också att om jag gick in igen skulle han polisanmäla mig och hänvisade till hemfridslagen. Därmed satt jag ute klockan 23:00 i lördags i t-shirt och strumpor och frös ihjäl i drygt en timme innan han ringde mig och bad falskt om ursäkt:

“Du kan komma in om du går in till dig och är tyst. Jag ber om ursäkt för att du uppfattade det som att jag kastade ut dig. Den första september är dock ingen lek. Då bor du inte här längre.”

Ha-ha. Ja, för det var ju bara jag som uppfattade det som att han kastade ut mig. Suck. Men, men… Det är ständigt så. Jag bara uppfattar saker och ting hela tiden, ingenting är någonsin som jag upplever det (och som det faktiskt är). I det där huset ska man vara glad för det lilla. Man ska vara tacksam om man har förmånen att behandlas som man borde.

På bilden ser ni en lapp och lite annat jag fick av min lillasyster Emma för ungefär ett halvår sedan. Jag hade nyligen flyttat hem till mamma igen och Emma var så glad. Världens finaste, älskade unge. Den lappen kommer jag aldrig glömma. Det är kärlek. Mina syskon – jag säger det igen – är mitt allt. Därför kommer jag att så fort jag hjälpt mig själv också kämpa för att de ska ha det så bra som möjligt och slippa gå samma framtid till mötes som jag.

I kväll ska jag och Emma ha tjejmys för sista gången innan jag flyttar. Vi är på mitt rum, äter något gott, och tittar på film. Sedan sover hon hos mig. Ibland brukar jag också se till att hon duschar och därefter får håret genomborstat, det brukar hon nämligen vara lite slarvig med den där lilla prinsessan. Sen vet jag att hon tycker jag är bättre på det än mamma. Hehe. Älskling!

University of London.

926ldn

Om mindre än en vecka nu åker jag alltså till London. Åker på torsdag vid lunchtid. Det ska bli riktigt kul (som vanligt) men skillnaden med den här resan jämfört med tidigare Londonvisiter är att jag inte ska bo hos mina vänner utan först två nätter på hotell och sen ska jag bo fyra nätter i ett studentrum som tillhör University of London. Ganska kul måste jag säga! Fick det till ett överkomligt pris dessutom, drygt 2000 SEK för fyra nätter i enkelrum med eget badrum, toalett och dusch. Gratis WiFi inkluderat och hyfsat bra läge, nära Paddington och Lancaster Gate som ju inte är sådär fruktansvärt långt ifrån civilisationen – Oxford St. Jag är helt klart nöjd!

“Jag ser det du ser.”

Det var de vackraste orden jag hört på länge. Att få bli bekräftad i något som ingen (åtminstone inte många) förr vågat erkänna. Jag är inte galen. Det visste jag förvisso redan men det kändes bra att få det verifierat ännu en gång efter många och långa turer av att jag är problemet och att skulden är min. Sen finns det givetvis alltid två (minst) sidor av allt, men det ena behöver inte rättfärdiga det andra. Om jag säger ifrån då jag har en annan åsikt betyder inte det att jag därmed gör mig förtjänt av något olagligt. Yttrandefrihet är en demokratisk rättighet så länge man inte kränker de mänskliga rättigheterna eller bryter mot lagen på något vis.

Det var min samtalskontakt (L) som sa de orden till mig idag. Hon är så himla bra. En ung och tillförlitlig kvinna med fötterna på jorden. Dessutom ser hon inte bara det jag ser utan även så oerhört mycket mer som hon också berättar om för mig. Det är jättebra. Jag vet att jag för det mesta är klok men det finns alltid mer att lära sig och ta in. Det jag tillämpat tack vare henne är framförallt nya förhållningssätt som kan vara användbara i den situation jag befinner mig i nu. Dessutom observerar hon detaljer som ansiktsuttryck och kroppsspråk, vilket i sin tur förstås kan ge svar på en hel del faktiskt.

“Brukar din mamma krama dig?”

Nej. Min pappa gjorde inte det när jag var liten heller och även om jag och mamma skulle kramas idag så känns det inte äkta. Hon är inte emotionellt tillgänglig och jag är definitivt inte det. Inte vad gäller henne i alla fall. L svarade att hon kunde se tecken på det under mötet idag. Jag grät. Jag brukar inte gråta. Mamma reagerade knappt, visade inga som helst tecken på empati. Efteråt fick jag världens bästa kram av L. Den kommer jag leva länge på.

And if you don’t feel good, what are you doing it for?

shop

Plenty of must-haves when leaving for London.

Mark Darcy definitely doesn’t like me anymore.

I miss you. You’re sexy, you make me laugh. And you were, incidentally, the best shag I ever had. I don’t suppose there’s any circumstances in which you could ever consider thinking about seeing me again. Let’s just say that we suffer from a fatal incompatibility but I’m available for dates, if he should feel so inclined.

Every time I see you, I light up.

londres

Försöker lära mormor och morfar allt jag kan om London. Hur man lever framförallt. Har berättat att man inte sover; går upp tidigt, fångar dagen, tar in hela atmosfären varenda liten tusendels sekund och somnar sent. Det finns ingen tid att förlora i världens bästa stad och vila kan man göra i graven. Sedan tar man sig fram till fots om inte med hjälp av London Underground men i första hand nyttjar man sina fantastiska ben. Man har bra skor på fötterna, gympadojor förslagsvis. Man kan gå klädd i vad som helst upptill – exempelvis någon fancy blus och matchande accessoarer – men skorna spelar ingen roll i den här staden, alla har bra skor att ta sig fram i. Det är som en oskriven regel. Hehe. Sedan får man inte glömma att packa med sig nödvändigheter som en adapter eftersom Storbritannien har annorlunda uttag. Jag äger så klart redan en sådan och den gör mig sällskap varje gång. Vi är homies. Pund kan också vara bra att ha med sig. Det kostar nämligen runt 30 SEK att ta ut pengar i automater på plats och dessutom är det bra med kontanter när man äter på restaurang t.ex. då de ofta tar en avgift. Starbucks brukar fungera fint att betala med kort, dock. Jag brukar ha med mig omkring £300 alltså drygt 3000 svenska kronor i kontanter och då har jag stannat i en vecka ungefär – däremot brukar jag alltid ha kvar en del vid resans slut och egentligen är det kanske lite för mycket men i värsta fall får man ju spara till nästa gång. Jag kör safe, hellre för mycket än för lite. Sen får jag inte glömma att berätta att Heathrow Express är förbjuden frukt. Det går snabbt och är smidigt, men du missar halva grejen med att åka till London – nämligen att se och uppleva den vackra arkitekturen och de varierande miljöerna. Dessutom är det dyrt. Det tar en halvtimme extra att ta sig från Heathrow med tunnelbana men det är så värt det. Det känns som att vara i en film när man kikar ut genom fönstret, tåget kör nämligen inte alltid under jorden. Finns mycket annat att säga också, typ att Pret har världens godaste blåbärsmuffins eller att Ben’s Cookies gör underbara kakor, Gourmet Burger Kitchen har världens bästa banan-milkshake, etc. Eller lite mer important stuff som t.ex. att ta reda på (innan du åker) vilket nummer du ringer för att spärra ditt kort om du skulle bli av med det, samt höra med din operatör vad det kostar att sms:a och dylikt i utlandet. För att inte glömma “Stand right, keep left” m.m. To be continued!

Londres!

ln22

Kan inte riktigt begripa att jag åker till London nästa vecka igen, för andra gången i år och för 7:e gången i mitt liv (mellanlandning på Heathrow när jag var sex exkluderad). Ska bli så himla kul! Den här gången åker jag med mormor, morfar, min faster och hennes man och mina kusiner. Dock flyger jag i vanlig ordning själv från Köpenhamn men jag gillar att flyga själv och klara mig på egen hand, blir en helt annan upplevelse. :) Hur som helst, morfar fyller 70 och vi ska bo på hotell – samma hotell som jag och mamma bodde på 2010 och där vi träffade världens skönaste receptionist, Benno! Ha! Ska bli kul att se om han är kvar. ;) I’ll keep in touch.

Number of current boyfriends, zero.

Jag kommer aldrig att vara som alla andra. Jag kommer alltid att bära med mig mina erfarenheter i bagaget, däremot kommer jag också alltid att göra det bästa av det jag bär med mig. Jag har länge försökt mig på det där med “travel light” men det är uppenbarligen ingenting för mig.

Mitt liv är som ett Tetris-spel, level hard. Men jag har spelat det länge nu och jag blir allt bättre med åren. Snart är alla rader borta och skärmen blir klar igen. Dags att fylla på med annat.

Jag tycker inte om att må dåligt. Vem gör det? Dock har det blivit som en del av mig och min karaktär att ständigt göra det på ett eller annat sätt, men jag är fruktansvärt trött på det. Det är nämligen inte jag. Julia 19 år, ledsen och förstörd. Nej. Det är inte så jag väljer att presentera mig.

Det är dumt att förneka sina behov och känslor men det har blivit vardag att vara ledsen och jag reagerar knappt längre. Det tar emot att konstatera att det blivit standard. Varje gång det händer någonting tänker jag bara: “Here we go again. And it goes on, and on, and on.”

Jag kommer alltid att vara jag. No shit, Sherlock. Ha. Jag kommer att argumentera, jag kommer att skriva, jag kommer att säga ifrån och jag kommer att markera. Jag måste. Ingen annan har någonsin gjort det åt mig (och vem är jag att tvinga någon) och man ska aldrig acceptera hot, misshandel, våld, etc.

Jag önskar jag kunde skriva om något kul. Något som gör mig eller någon annan glad. Dock är mitt skrivande ett sätt att bearbeta och läka mina sår. Emellertid vill jag ändå påstå att jag mår bra, så bra man kan må och jag är tacksam för det. Jag har insett att min lycka inte kan vara beroende av andra. Då kommer jag aldrig att komma någon vart och faktum är att det känns väldigt tryggt att ha kommit till den insikten; allt jag i grunden behöver är mig själv – mig själv att lita på, ta hand om, värdera och älska. Mitt jag i egen hög person har jag ju faktiskt alltid (på gott och ont) och det sägs ju att man ska ta vara på det man har. Jag behöver inte någon annan att ge mig det jag bör kunna förse mig själv med. Det är förgäves att söka sin lycka genom andra. Det gäller att ha sitt eget – och först då kunna leta efter andra för annat, eller helt enkelt dubbel lycka.

Det är möjligt att jag är ute och cyklar på hal is nu. Hehe. Farligt. Min erfarenhet må vara dålig men den existerar åtminstone och jag vägrar tro att jag är sämre än någon annan bara för att mina förutsättningar sett annorlunda ut. Jag vägrar också tro att jag inte är värd någon som kan hjälpa mig att bära en del av mitt bagage då och då. Han behöver inte lägga över något i sitt, det hade bara varit fint med lite förståelse och därtill en hjälpande hand, ibland. Det är svårt att komma ifrån vad jag varit med om men saker och ting tar inte alltid upp lika mycket plats. Ibland är det lättare, ibland är det tyngre och när man lyfter tungt blir man stark. Stundtals har jag orken att kånka på mer än bara mitt, jag tar med mig även ditt. Det handlar om att ge och ta, erbjuda vad man kan och inte låta sig skrämmas alltför mycket av tätningen. Jag har inte packat själv den här gången.

Jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm.

Jag är så trött på min mammas man. Han är inte klok någonstans. Aldrig varit, kommer aldrig att bli. Han kör sitt eget race och tänker aldrig på någon annan än sig själv. Det är tragiskt. Nu har han börjat med att släcka lamporna där jag befinner mig och han stänger dörrarna omkring mig; är jag i ett rum med stängd dörr stänger han dörrarna till rummen bredvid. Känns ju nödvändigt. Men, men – i brist på annat så. Ha-ha. Dessutom markerar han varje litet snedsteg: “Du får inte låna Gustavs kudde.” Gustav brydde sig inte alls om det. Eller: “Diska undan smörkniven!!! Du kan väl ha på fläkten när du lagar mat??? Kan du gå ner på ditt rum för jag ska gå och lägga mig nu…”

1. Smörkniven skulle jag använda igen och såg ingen poäng med att diska den mer än nödvändigt. Och hur irriterande är det egentligen att det ligger en smörkniv vid vasken en kort stund? Dessutom lägger de smörknivar precis likadant själva. Men jag är förstås ett undantag vad gäller allt. När jag var mindre fick jag t.ex. inte dricka äppeljuice när alla andra fick det. Ja, det är sant.

2. Jag hade fläkten på när jag lagade mat. Men tydligen inte på den effekt som krävdes. I am so sorry. Hade han för övrigt varit schysst hade jag fått äta tillsammans med de andra och därmed sluppit laga mat bara åt mig men det får jag förstås inte. Jag är värdelös, jag har förstått det nu.

3. Ja, för det var ju så extremt irriterande att jag satt i soffan på mellanplan och kollade på min mobil lugnt och stilla. Inte ett ljud gav jag ifrån mig! Men jag vet, min existens är fruktansvärd och bäst jag håller mig så långt borta från allt och alla jag bara kan. Vill ju inte vara till besvär!!!

Jag har sagt en sak och menat en annan. Jag har ljugit, jag med.

Jag tror inte någon kan förstå hur mycket jag saknar den här killen/mannen jag gång på gång skriver om. Han var så fin och bra på alla sätt. Han var ambitiös, charmig, gullig, humoristisk, intelligent, reflekterande, omtänksam, ödmjuk m.m. Idealisk i mina förblindade ögon. Dock tror han att jag var ute efter någon/honom att lägga över mina bekymmer på, när det i själva verket handlade om att jag faktiskt tyckte om honom men att jag bara ville vara rak, ärlig och öppen. Jag tycker själv inte om när man inte vet vart man har någon och därför brukar jag vara extra tydlig med vad jag vill/inte vill bara för att underlätta för andra och spara tid. Jag tror att jag skrämde bort honom i och med det. Det var väl menat men det blev fel och för mycket. Jag har försökt be om ursäkt, förklara, vända och vrida på allt men han ville inte ta in det. Han stängde av. Han stängde av allt. When the only thing I ever wanted was to turn him on. Ha.

Det är så synd. Jag fick inte ens någon förklaring till varför han helt plötsligt inte ville mer då han var rädd för följdfrågor men visst kan jag förstå honom i det då jag tenderar att skriva och argumentera för min sak utan ände, men jag ville ju fortfarande inget ont. Det ville han inte förstå. Han slutade höra av sig i takt med att jag blev allt mer angelägen och otålig. Fel av mig. Jag är ju så van vid att bryta kontakter och är därtill fruktansvärt trött på att göra det. Jag klamrade mig fast och höll mig kvar så länge det gick men snart insåg jag själv att det ju inte fungerade. En relation måste vara ömsesidig. Däremot har jag dålig erfarenhet av sunda relationer i min omgivning och har därför inte riktigt någon mall att följa. Samtidigt vill jag inte skylla på det heller då jag förmår att tänka själv och använda mitt eget sunda förnuft. Men jag ville inte. Jag ville att det skulle fungera och jag trodde att det skulle göra det med lite annorlunda inställning från hans sida. Jag trodde att jag kunde få honom att ändra den eftersom han velat med mig fram och tillbaka ända sedan vi började träffas men nu verkar beslutet vara hugget i sten. Det känns så konstigt. (Ingenting är ju hugget i sten förutom runor!) Han verkade intresserad till en början, han velade p.g.a. åldersskillnaden mellan oss men han valde att träffa mig ett par gånger ändå. Han förklarade att han tyckte om mig men att han inte trodde på oss, att det nog inte skulle fungera med tanke åldersskillnaden. Sådant gör mig förvirrad. Man kan ju aldrig veta förrän man provat och det värsta som kan hända är att vi gemensamt kan säga att det inte fungerade. Men där är vi förstås olika och kanske har det med åldersskillnaden att göra det också. Sen tänker jag att om han verkligen menat vad han sa när han sa att han tyckte om mig hade ju i alla fall en vettig människa valt att åtminstone testa.

Jag tror aldrig att han var ärlig med mig och undrar hur jag kunde vara så lättlurad. Det kändes nämligen bra, på riktigt, verkligt, äkta – vad det nu än var det vi hade. Antingen var han en förträfflig skådespelare eller så var jag en naiv tonåring. Jag vill tro på det förra men gissar på det senare. I grunden är det väl en kombination av båda. Det är jobbigt att inte veta. Killar/män klarar inte av att såra tjejer verbalt men gör det ändå på andra ofta värre sätt genom att t.ex. inte förklara – som i det här fallet. Men helt ärligt, sanning skadar aldrig mer än lögn. Kom ihåg det.