To every dude in sight.

brunch

tretornbalkong

:)

It’s a sin.

uniqlo

Bästa, finaste, skönaste baslinnena hittar ni hos/på UNIQLO. Själv har jag sex stycken olika färger men kommer lätt att köpa fler när jag är i London nästa gång!

To avoid complications I never kept the same address.

poppy

Hallå där, dags för en uppdatering! Idag är tanken att jag ska vara lite – mer än vanligt – personlig. Nu ska ni få höra allt om vad kärlek innebär samt inte innebär. Bara så att ni vet.

Elva… 11 gånger har jag flyttat i mitt numera 19-åriga liv. 11 gånger som egentligen är 11 gånger för mycket om ni frågar mig; i alla fall när de allra flesta flyttlass varit ofrivilliga. Jag har blivit utkastad gång, på gång, på gång. Frågan är dock varför och gissa om jag grubblat över det länge… Jag har alla möjliga teorier om det här och det som tar upp störst del av min tankeverksamhet är onekligen föreställningen om att det skulle vara mig det är fel på, och därtill på vilket/vilka sätt. Någonting måste det ju vara eftersom varken min mamma eller pappa vill veta av mig till och från. Föräldrar älskar ju sina barn alltid, gränslöst, oavsett och det ska mycket till innan det ens kommer på tal om att slänga ut sitt barn. Jag tror inte på det.

Kärlek är inte självklart. Det är i alla fall vad jag kommit fram till i mina funderingar fram och tillbaka. Alla föräldrar älskar inte sina barn. Det är hemskt (och borde inte få förekomma) men för mig finns det ingen annan logisk förklaring. Jag vet att jag inte är perfekt, men samtidigt vågar jag också rättfärdiga att jag heller inte är egoistisk, elak, nonchalant… Jag vet även att jag inte är förtjänt av att inte värderas som människa och att inte älskas för den jag är. Men varför hamnar jag då i situationer där varken mamma eller pappa vill ha något med mig att göra? Troligtvis för att vi prioriterar och värdesätter olika saker olika, helt enkelt.

Mina föräldrar älskar mig. Mina föräldrar älskar mig när jag åstadkommer, levererar; motsvarar deras förväntningar. Då är jag en tillgång och det är ju bra. Givetvis bör man hjälpas åt (och jag påstår inte att jag inte gör det), men det ska inte vara en förutsättning för att kunna älska sitt barn. Varje gång jag blivit utkastad har motiveringen varit baserad på min prestationsförmåga:

“Du har inte städat. Du tömde inte diskmaskinen. Du gjorde inte si. Du gjorde inte så. Det här fungerar inte längre. Bye-bye!”

Men det är ju så här verkligheten ser ut och jag tänker inte blunda för det. Jag kan inte blunda för det. Vi bedöms och uppskattas oavbrutet efter insatser och resultat ute i arbetslivet och det går förstås inte att komma ifrån. Däremot kan jag tycka att om det är någonstans man ska respekteras för annat än kapacitet så är det väl på hemmaplan, av sin familj.

Faktum är att jag genom åren hjälpt till relativt mycket. Tro det eller ej men jag tycker det är kul. Mamma blir glad, pappa blir glad och därtill även jag – för inte finns det väl något bättre än glada föräldrar? Dock blir det nästan på gränsen till sorgligt här – att det bästa jag vet är när päronen är nöjda… Hade man frågat vem som helst annan hade väl han/hon svarat något i stil med:

“Umgås med vänner, resa, fotografera…”

Hur som helst, jag tror att jag en gång i tiden (skilsmässobarn, ung och sårbar med ett starkt behov av att bli sedd) satte ribban lite för högt. Jämfört med andra i samma ålder hjälpte jag till väldigt mycket och det inte minst med småttingarna till syskon. Successivt med åren kan jag medge att ribban har sänkts, men snarare till normalnivå än under. Dock blir det givetvis under för mina föräldrar eftersom de ju vet vad jag kan och har gjort. Men det här är något mamma och pappa aldrig skulle erkänna. Man kan ju alltid göra mer, visst? Hade man gjort det ena kunde man lika gärna ha gjort det andra också. Känner ni igen er? Jag vet både att och vad jag gjorde i alla fall och måste också säga att det är deras förlust att de valt att tycka att det aldrig var tillräckligt. Även om de inte skulle sakna mig på grund av min hjälp (eftersom de ju inte tyckte att jag gjorde något) borde de i alla fall sakna mig för den bra tjej jag – efter mycket – faktiskt vågar säga att jag är. Jag har aldrig gjort någonting med dold avsikt och jag menar alltid väl. Däremot är det svårt att tillfredsställa alla, men jag har tveklöst gjort mitt bästa; mer kan man inte göra och det måste vissa (nämner inga namn) människor lära sig att förstå. Och mitt i allt det här med att behaga andra människor får man för allt i världen inte glömma bort sig själv. Det är superviktigt.

Hela mitt liv har jag längtat efter någon som älskar mig för den jag är men också för den jag inte är. Och ännu saknas den biten. Bortsett från de första och grundläggande åren i mitt liv har jag aldrig upplevt den där basala kärleken. Den som utgör grunden för ett tillitsfullt liv och goda relationer. Den som säger att du duger som du är och att du aldrig behöver vara mer än dig själv för att betyda något.

Jag känner mig ganska ensam emellanåt. Ensam i den bemärkelsen att jag tvingas älska mig själv eftersom ingen annan riktigt gör det. Enligt mig är det helt fel anledning att älska sig själv. I första hand ska man definitivt inte känna att man måste. Det bör snarare vara en självklarhet. I en drömvärld hade jag älskat mig själv för att jag visste redan från början att jag förtjänar all kärlek i världen, gissningsvis till följd av att jag var kravlöst älskad av mina föräldrar. Jag misstänker att det är där problemet ligger många gånger; människor älskar inte sig själva och hur ska man då någonsin kunna prestera på topp om man inte ens kan respektera och acceptera sig själv – det viktigaste man har. Det enda man har, egentligen. Jag säger inte att jag vill ha frukost på sängen varje morgon eller att jag på något sätt vill bli behandlad som en prinsessa, allt jag önskar är att få uppleva de där jag väljer att kalla “normala” förhållandena i en familj; att känna sig välkommen när man kommer hem efter skolan eller jobbet, att känna sig saknad när man åker iväg någonstans, eller att få känna sig omtalad i god mening någon gång. Inte alltid, förstås, men många gånger. Majoriteten av gångerna. Främja och lägg fokus på det som är positivt. Varför inte?

Jag tror att det är möjligt att tappa hoppet om sina barn. Jag tror också att det är möjligt att vilja kasta ut sina barn. Däremot har jag svårt att förstå hur det är möjligt att göra verklighet av den viljan, särskilt när jag aldrig har gjort något olagligt, varit avsiktligt elak, knarkat, missbrukat alkohol, eller dylikt. Det handlar alltså om att jag glömt dammsuga någon gång, inte alltid avkalkat min dusch regelbundet en gång i veckan, inte krattat alla löv, inte grävt bort precis alla jordhögar efter alla mullvadar, plockat undan alla Legobitar efter alla barn (varje dag, timme, minut, sekund), inte rensat ogräs alla gånger, putsat fönster, dammtorkat alla ytor…

Jag motsäger mig själv lite grann. Jag hävdar att man inte ska värderas efter prestation, samtidigt som jag säger att jag har gjort nästan allt och lite till. Skämt å sido, men min poäng är att mina föräldrars resonemang om att jag inte hjälpt till inte håller. På något sätt är det som att de genuint faktiskt inte tycker om mig, men för att inte behöva säga det rätt ut (det kan man ju inte göra) bäddar man in det lite halvsnyggt i fraser som:

“Du gick inte ut med soporna idag.”

Trots att jag gjorde det dagen innan, och dagen innan det…

Innan jag avslutar vill jag bara förtydliga att det här inlägget i första hand handlar om mina föräldrar och alltså inte alls om att ingen uppskattar mig för jag. Det finns hur många underbara människor som helst vid min sida som jag aldrig skulle klara mig utan. All kärlek till er!

I första stycket skrev jag:

“Nu ska ni få höra allt om vad kärlek innebär samt inte innebär.”

Men vad vet jag? Egentligen?

I love you like XO.

jm

The one and only John Mayer.

DRY LAKE

aa

cc dd

ee ff

gg

bb

Gissa om jag skulle kunna klicka hem allt det här omgående alltså… Dock tillåter inte plånboken för tillfället. Eller jo, det kanske den gör men jag är lite för snål – eller för att uttrycka mig lite finare – ekonomisk. Hur som helst kanske man kan önska sig något i studentpresent. Kan man önska sig kläder? Ha-ha. Vet inget annat jag vill ha. Var ju i London nyligen och köpte i princip allt jag suktat efter senaste tiden!

I’ve been rejected, but I was still in love.

För er som inte har sett den här, se den. Nu. Steve Jobs – i brist på ett bättre ord – var lysande.

“You can’t connect the dots looking forward. You can only connect them looking backwards. You have to trust that the dots will somehow connect in your future. You have to trust in something; your gut, destiny, life, karma, whatever. Because believing that the dots will connect down the road will give you the confidence to follow your heart, even when it leads you off the well worn path.”

En vacker dag ska jag göra en kvinnlig version av Steve Jobs (missförstå mig rätt). Tro mig. It’s just a matter of time.

Jag placerade dig i drömmen som jag borde ha glömt.

paint

Allting har ett slut. Allt det vackra är kort.

Mistreated, misplaced, misunderstood, Miss “No way it’s all good”.

Hej! Kände att det var dags för en lägesuppdatering här trots att jag egentligen inte alls har tid; har fullt upp i skolan nu innan studenten och av någon anledning har vi deadline för alla inlämningar redan nu på fredag! Det som inte är inne då blir inte betygsatt… Herre min skapare, men sen jobbar jag ju bäst under tidspress och kanske lika bra att få de sista veckorna förhållandevis lugna sen. Hur som helst, nog med skola (här åtminstone). I lördags var jag och provjobbade på ett nytt arbete. Spännande! Tänker inte berätta mer förrän jag fått ytterligare besked men det var väldigt roligt i alla fall. Kan också säga att för att få komma dit var man tvungen att göra en On Demand-intervju, alltså en video där man beskriver sig själv lite kort, istället för en vanlig arbetsintervju. Det var ju tur att de tyckte jag verkade vettig trots att jag satt och pratade med mig själv, ha. Annat som kan vara värt att veta är att studentklänningen är fixad (vit långklänning från Abercrombie), trampolinen står studsfärdig på tomten, poolen har äntligen öppnats för i år och jag har äntligen börjat springa lite igen efter drygt en månads uppehåll. Har varit sjuk med öroninflammation och det tog sin lilla tid innan den och förkylningen därtill gick över men nu är jag frisk och på banan igen! Faktum är att jag gått ner 3,4 kg på mindre än tre månader. I början av mars vägde jag 57,2 kg. Idag väger jag 53,8 kg vilket jag faktiskt är mycket glad och stolt över. Jag har fortfarande några kilo att bli av med men jag är på god väg kan man lugnt säga. Bygger ju muskler också. Innan jag avslutar det här inlägget måste jag också nämna en mer personlig sak. Jag är helt enkelt ledsen. Dels för att min gammelmormor och gammelmorfar inte finns längre (se tidigare inlägg), men också för att jag alldeles nyligen tvingades avsluta kontakten med en mycket viktig person för mig. Jag tror att det är för bådas bästa egentligen, eller det är vad jag vill tro. Synd dock när man bara vill väl egentligen och så blir det så fel. Ja, ja… Inga mer detaljer än så, tyvärr. Privatliv måste få vara privatliv har jag äntligen lärt mig.

Men hon lämnade sitt leende på vår jord.

gmgm

Hej, vill varna er om att inte läsa det här inlägget om ni inte mot förmodan känner för att gråta en skvätt tillsammans med mig. Alltså, läs vidare på egen risk, men å andra sidan kan det vara rätt nyttigt att ögna igenom också. Gör som ni vill.

För en tid sedan tvingades jag ta ett sista farväl av min gammelmorfar som komiskt nog gick bort på min gammelmormors födelsedag i slutet av februari. Imorgon, ska jag även få säga adjö till min gammelmormor som nu också fått somna in. Jag har alltså gått miste om en hel generation (det som återstod), inom loppet av två månader. Bara sådär. För inte mer än ett år sedan var båda relativt pigga och glada, uppe på benen. Gammelmormor och gammelmorfar hade kommit upp till oss (mig, mormor, morfar, mamma och syskon) på landet i närheten av Österbybruk och gammelmormor hade bakat en blåbärspaj som jag åt det mesta av. Den var supergod! Men idag finns de alltså inte längre. Ingen av dem. Inte gammelmormor. Inte gammelmorfar. Ingen. Har inte kunnat ta in det än och vet inte ens om jag hunnit gråta ordentligt… Dagen jag fick reda på att gammelmormor hade dött skulle jag jobba på demensboendet där jag är timanställd. Jag skickade ett meddelande till min mormor:

“Mamma berättade. Jättetråkigt, men samtidigt inte oväntat och trots allt ganska skönt främst för henne men såklart för oss också, rent mentalt. Men det är klart att jag är ledsen och det känns jättekonstigt! Kan jag ringa om en timme när jag är på väg till jobbet? Orkar egentligen inte jobba efter detta men samtidigt inser jag ju hur jäkla viktigt mitt arbete är, vad vi gör för de boende deras sista tid i livet. Kram. Älskar dig och morfar så mycket.”

Ett par dagar innan gammelmormor dog och alltså innan jag skickade det här meddelandet, berättade mormor för mig att personalen där gammelmormor befann sig sista tiden, hade tagit med gammelmormor i sin rullstol ut en sväng och att hon då sagt något i stil med:

“Det här tycker jag om.”

Gammelmormor som på slutet mestadels förblev sängliggandes eftersom hon inte längre kunde gå själv, uppskattade alltså den där lilla utevistelsen i solen. En sådan simpel sak, men oerhört betydelsefullt. Gammelmormor som dessutom hade drabbats av kommunikationssvårigheter efter flera blodproppar och blödningar i hjärnan, fick alltså ändå sagt att hon njöt av att få sitta där i värmen. Det får mig nästan att bli gråtfärdig och jag hyser ytterst stor respekt till de som gjorde det för henne. Vårdpersonal bör inte underskattas för en sekund och med allt detta i åtanke var det också det som fick mig att åka iväg och jobba den dagen.

Sista gången jag träffade gammelmormor var i samband med gammelmorfars begravning i mitten av mars. Gammelmormor kunde dessvärre inte närvara på grund av hennes tillstånd, men vi åkte och hälsade på henne både före och efteråt. Innan vi skulle åka hem igen, och alltså sista gången jag fick se min gammelmormor, vilket jag kände på mig, berättade jag för henne att jag och vi, alla, älskar henne jättemycket. Även om hon inte kunde ta in det, eller ens förstod, sa jag det i alla fall medan hon fortfarande levde. Visserligen tycker jag inte att det är alltför viktigt att just säga att man älskar sina nära och kära; jag tycker snarare att man ska visa sådant genom olika handlingar, men det kändes ändå bra att få det sagt. Trots allt.

Sista tillfället jag såg min gammelmorfar kan jag tyvärr inte komma ihåg mer än att det var i vintras och att vi då fick spela en sista klöver tillsammans, han, jag, mormor och morfar (gammelmormor låg på sjukhuset). Jag vet även att han höll på med sina aktier in i det sista och för det kommer han alltid att vara en förebild. Med en hjärtkapacitet på cirka 10% var aktierna ändå något han ägnade tid åt. När vi en gång besökte honom på sjukhuset under julen och vi hade fått med oss hans bärbara dator hemifrån, glömde han bort både tid och rum och bara satt där och kikade på sina aktier. Han kunde knappt säga hejdå till oss sen, aktierna var efterlängtade!

Så, imorgon får släkten samlas igen och påminnas om att vår tid här på jorden är begränsad och att vi måste ta vara på/ta hand om varandra och uppskatta det vi har. Vi ska heller aldrig ta något eller någon för givet. Det låter klyschigt, men det är så sant.

I am who I am, your opinion is neither desired nor required.

jpjp

Och så är det med det. :)