Free to roam, made a home out of everywhere I’ve been.

ldn1 ldn2 ldn3 ldn4 ldn5 ldn6 ldn7 ldn8 ldn9 ldn10 ldn11 ldn12 ldn13 ldn14 ldn15 ldn16 ldn17 ldn18

London 2014

En tid innan micron fanns?

Vår micro här hemma har gått sönder så jag frågade helt enkelt mamma hur jag nu ska kunna värma mat, kaffe/mjölk och annat. Hon svarade genom att fråga hur jag tror att man gjorde förr i tiden, innan micron fanns. Stopp ett tag! Sakta i backarna. Menar hon på allvar att det funnits en tid utan micro?! He, he… Hon behövde inte säga mer i alla fall och nästa gång ska jag nog se till att tänka efter lite innan jag talar. ;)

What screws us up most in life is the picture in our head of how it is supposed to be.

At some point you will realize that you have done too much for someone, that the only next possible step is to stop. Leave them alone. Walk away. It is not like you are giving up, and it is not like you should not try. It is just that you have to draw the line of determination from desperation. What is truly yours will eventually be yours, and what is not, no matter how hard you try, will never be.

Find someone. Find someone who is not afraid to admit that they miss you. Someone who knows that you are not perfect, but treats you as if you are. Someone who’s biggest fear is losing you. One who gives their heart completely. Someone who says I love you and means it. Last but not least, find someone who would not mind waking up with you in the morning, seeing you in wrinkles and your gray hair, but still falls for you all over again.

No I’m not colour blind, I know the world is black and white.

Vågar knappt ens skymta A-delen i Sydsvenskan längre. Vågar inte heller se på Nyheterna. Jag har sagt det förr – precis som många andra – men jag känner definitivt för att säga det igen… Vart är världen på väg? Kan inte alla bara lyssna på och ta in budskapet i John Lennons låt Imagine?

Imagine there’s no heaven
It’s easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will be as one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world

You may say I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one

This you did not know about me until now!

- Har aldrig haft någon rädsla typ som höjdskräck eller att vara mörkrädd. Däremot är jag överdrivet försiktig av mig när det är mörkt ute, kollar alltid om det går någon bakom mig samt håller hårt i mina ägodelar, även om dagarna.

- Har gjort smörgåsar åt MFF en gång när jag sommarjobbade på en smörgåsbutik/restaurang! De hade beställt rostbiff…

- När tråkigt kan jag ligga och söka på synonymer för att bredda mitt ordförråd…

- Onsdagar är städdag! Då plockar jag i ordning (det gör jag i för sig mer eller mindre varje dag), dammsuger och dammtorkar i mitt rum. Dammsuger även halva källarvåningen som blivit mitt ansvarsområde. Därtill gör jag också rent inne på toaletten här nere. Avkalkar även min dusch och handfatet bredvid! Visst är jag duktig?

- Söndagar är tvättdag! Då har mamma och hennes man tvättat hela veckan/helgen och det blir min tur att vika alla hundra ton ren tvätt, om jag orkar… Mitt psyke klarar inte av att vika plaggen halvdant och därmed gäller det att jag både har tid och ork. Det har jag dock oftast. Man vill ju bidra med sitt strå till stacken!

- När jag var pytteliten tyckte min gammelmormor att jag skulle heta Silke bara för att mitt hår var så långt och blont redan vid födseln. Vad sägs om Silke Larsen? Hehe, nä… Har äntligen lärt mig att acceptera namnet Julia. Det är faktiskt ganska fint trots allt!

- När jag var sex år åkte jag, mamma och pappa på en “jorden-runt-resa” till Thailand, Australien, Nya Zeeland och Singapore. Innan jag reste sa min mormor till mig att varje gång jag ser månen ska jag tänka på henne, och tvärtom. Sedan dess har jag alltid tänkt på mormor när jag sett månen.

- Jag har sett första Sagan om Ringen-filmen i samband med premiären, på Nya Zeeland – alltså där den är inspelad!

- Jag har klappat en Dingo!

No uterus, no opinion.

tumblr_mgkijxc1dV1rd1ey0o1_500

Word, Rachel!

Did you ever stop to notice all the children dead from war?

poppies

What have we done to the world
Look what we’ve done
What about all the peace
That you pledge your only son
What about flowering fields
Is there a time
What about all the dreams
That you said was yours and mine
Did you ever stop to notice
All the children dead from war
Did you ever stop to notice
This crying Earth
This weeping shores

Home with their fathers, snug close and warm, loving their mothers.

kiddos

We pray for our fathers, pray for our mothers, wishing our families well. We sing songs for the wishing, of those who are kissing but not for the missing. So, this one’s for all the lost children, wishing them well and wishing them home…

Born to chase the moonlight.

jupp_198639271 nolonger_193899779 dancing mind_193899728 justdoit_193899962 illness_193939642 doing_193899587

Hej, var ute och sprang en runda tidigare ikväll och tänkte nu berätta för er om mina rutiner vad gäller löpningen. Inledningsvis måste jag bara säga att jag verkligen älskar att vara ute och röra på mig på det här sättet, finns ingen bättre träningsform enligt mig! Det är lättillgängligt – bara att gå utanför dörren – och billigt i jämförelse med att betala en summa pengar för att stå på ett oinspirerande löpband inne på något gym någonstans. Herre min skapare vad långtråkigt att springa utan att komma någon vart! Dessutom är det ju så härligt att vara ute, få friskluft och rensa huvudet. Det enda du behöver är egentligen ett par bra löparskor, kläder att springa i och en gnutta motivation. Det sistnämnda kan förstås vara ganska svåråtkomligt i perioder, men med bilderna ovan tänkte jag försöka bidra lite.

Nästan alla jag känner avskyr löpning. Det främsta argumentet är att de tycker det är enformigt, men det kan jag såklart inte hålla med om. Det blir vad man gör det till! Själv har jag alltid delmål när jag är ute och jag springer alltid efter en väl strukturerad plan. Till att börja med går jag ut ganska fort för att få in ett bra tempo och för att känna att jag kommer framåt med en gång. Det är nämligen inte särskilt stimulerande att känna att man mer eller mindre trampar runt på samma gata – vilket är ett av mina delmål. En delsträcka. Jag springer på en hel del olika vägar och tänker varje gång jag är på en ny att fas x är avklarad, bara y kvar.

Efter att ha startat på en medelhög hastighet kan jag sakta ner lite, men försöker ändå hålla en jämn och bra takt när jag väl “lagt grunden” så att säga. Sen har jag även bestämt mig för att över alla bilvägar och i alla uppförsbackar springer jag extra fort för att bli av med motståndet innan det hinner bli en börda. Hellre intensiv och kortvarig smärta än mildare och utdragen sådan. Dessutom tycker jag inte att det är speciellt mycket mildare när det varar längre. Hur som helst, jag har även klart för mig vilken sida om olika träd och stolpar jag springer och jag gör precis likadant varje gång. Det har blivit på rutin, precis som det har blivit på rutin att börja göra i ordning mig prick 19:40 varje dag och vara ute vid 20:00 och det fungerar för mig. Det är bara bestämma sig. Givetvis springer jag inte varje dag, men minst tre dagar i veckan är jag ute i alla fall. Springer förresten också lite fortare vid varje människa jag passerar, eller när jag känner att det kommer en bil bakom mig; bara för att de ska tycka att jag är duktig, ha. Man får ju ha sina knep!

En annan sak som mer eller mindre blivit en vana är att jag alltid ger mig ut på kvällarna, då springer jag automatiskt fortare eftersom jag tycker det är obehagligt att springa i Malmö och för att det oftast är kyligare, vilket gör att man vill hem till värmen snarast. Jag springer alltid samma runda och den ligger på drygt 5,5 kilometer som jag tar mig runt på cirka 30 minuter. Ska också tillägga att jag har två ställen på sista biten där jag går ett par meter, bara för att orka ta i lite hårdare på slutet. Får förresten inte glömma att berätta att jag aldrig lyssnar på musik när jag springer, jag kan helt enkelt inte springa då. Min andning blir helt knas i takt till musiken och då orkar jag springa på sin höjd kanske 100 meter. Sen är det ganska klokt att inte ha musik ändå, särskilt om kvällarna ju. Jag kan dock tycka att det är rätt mysigt att höra naturliga ljud också, kanske inte så mycket sådant här i stan, men i alla fall.

Efter varje runda avslutar jag med olika övningar (inget märkvärdigt) och sen stretchar jag också vilket jag tycker är det bästa som finns, så skönt. Därefter är det duschen som gäller och sen sängen, gissa om det är underbart att gå och lägga sig då! Nu tänker jag runda av med ett citat som jag tycker stämmer oerhört tokbra…

“The toughest part of any run is getting yourself out of the door.”

Så sant!

As if happiness exists in the world at a fixed amount.

Godkväll, kände för att berätta för allt och alla, världen, att jag är så otroligt glad och tacksam över att jag nu bor hos min mamma sedan ett par månader tillbaka. För första gången på alla snart 9 år i Skåne känns det bra att komma hem efter skoldagarna. Men framförallt – jag har ett hem att komma hem till! Ett fast och stadigvarande hemma, en bostad där jag känner att jag kan ta för mig, ta plats, röra mig fritt och vara mig själv. Efter ett ständigt flängande upp och ner, hit och dit, kors och tvärs de senaste åren (nästan halva min livstid), känner jag att jag äntligen kunnat landa, acklimatisera mig, andas ut. Jag har länge levt i en konstant ovisshet och hela tiden varit mentalt förberedd på att samla ihop mina tillhörigheter och flytta. Igen och igen och igen. Den stressen har påverkat mig oerhört mycket på alla plan kan jag säga. Men nu känns det alltså som att livet är på rätt bana igen. Mycket har fallit på sin plats och börjat klarna. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag inte vill. Jag vet vad jag kan förvänta mig av andra och jag vet vad som förväntas av mig. Från ovisshet till stabilitet. Den här verkligheten som var så avlägsen för bara, tja, ett halvår sedan. Nu är jag här och jag ångrar inte något beslut som tvingat mig ta just den här vägen, även om jag såklart gärna gjort det på något annat sätt – om det varit möjligt. Jag har svårt att genomföra saker och ting halvhjärtat. Ska det göras, ska det göras på riktigt. Jag har under en längre tid kämpat för att leva på “normalnivå” och det har bland annat inneburit att jag tvingats vara tacksam för att ha det som man faktiskt bör ha det, t.ex. att få sitta med vid middagar, som för mig borde vara en självklarhet – om inte rättighet – i alla familjer. När jag bodde hos min pappa fick jag ofta höra att jag hade det så bra hos honom, där fick jag ju sitta med vid middagarna vilket jag inte alltid fick hos mamma. Eh? Det är väl klart att det var trevligt att vara en del av gemenskapen och känna sig som en i familjen (den begränsade stunden) men det var ju inget unikt som just jag haft turen att leva med. Åtminstone i Sverige bör det ju vara standard. Eller? Hoppas!!! Hur som helst, det där är dåtid. Jag ville bara ge en kontrast till hur jag har det nu – jag får sitta med vid alla dygnets måltider! Jag får dessutom mycket mer än så. Jag får utrymme (inte bara fysiskt) och det är väl egentligen allt jag någonsin drömt om. Äntligen säger jag bara. Äntligen.