Times Square can’t shine as bright as you.

oldie

Och så var Emma, Gustav och Erik är äntligen hemma efter drygt en vecka nere i stugan i Schweiz. Gissa om det var härligt att få se de igen! Erik kom springandes och gav mig världens mysigaste kram. Emma kom springandes och hoppade på mig! Gustav var lite lugnare, han kom blygsamt fram och sträckte upp händerna för att bli buren. Gos! Den kärlek man får av sina syskon är ovillkorlig och därtill ovärderlig. Mina syskon är tveklöst det bästa som hänt mig. Bella, Svante, Emma, Gustav, Erik och Charlie. Just nu ligger jag i sängen med en liten/stor (hon fyller 6 på lördag!) Emma bredvid mig. Fick en Hello Kitty-kudde på köpet också, men det är sånt man får lära sig leva med. Sov gott!

It’s like you’re always stuck in second gear.

tumblr_l6u7qbMDMJ1qcu8s6o1_500

Fabulously British.

jackwills

En bättre butik i London, Jack Wills.

To every dude in sight.

brunch

tretornbalkong

:)

It’s a sin.

uniqlo

Bästa, finaste, skönaste baslinnena hittar ni hos/på UNIQLO. Själv har jag sex stycken olika färger men kommer lätt att köpa fler när jag är i London nästa gång!

To avoid complications I never kept the same address.

poppy

Hallå där, dags för en uppdatering! Idag är tanken att jag ska vara lite – mer än vanligt – personlig. Nu ska ni få höra allt om vad kärlek innebär samt inte innebär. Bara så att ni vet.

Elva… 11 gånger har jag flyttat i mitt numera 19-åriga liv. 11 gånger som egentligen är 11 gånger för mycket om ni frågar mig; i alla fall när de allra flesta flyttlass varit ofrivilliga. Jag har blivit utkastad gång, på gång, på gång. Frågan är dock varför och gissa om jag grubblat över det länge… Jag har alla möjliga teorier om det här och det som tar upp störst del av min tankeverksamhet är onekligen föreställningen om att det skulle vara mig det är fel på, och därtill på vilket/vilka sätt. Någonting måste det ju vara eftersom varken min mamma eller pappa vill veta av mig till och från. Föräldrar älskar ju sina barn alltid, gränslöst, oavsett och det ska mycket till innan det ens kommer på tal om att slänga ut sitt barn. Jag tror inte på det.

Kärlek är inte självklart. Det är i alla fall vad jag kommit fram till i mina funderingar fram och tillbaka. Alla föräldrar älskar inte sina barn. Det är hemskt (och borde inte få förekomma) men för mig finns det ingen annan logisk förklaring. Jag vet att jag inte är perfekt, men samtidigt vågar jag också rättfärdiga att jag heller inte är egoistisk, elak, nonchalant… Jag vet även att jag inte är förtjänt av att inte värderas som människa och att inte älskas för den jag är. Men varför hamnar jag då i situationer där varken mamma eller pappa vill ha något med mig att göra? Troligtvis för att vi prioriterar och värdesätter olika saker olika, helt enkelt.

Mina föräldrar älskar mig. Mina föräldrar älskar mig när jag åstadkommer, levererar; motsvarar deras förväntningar. Då är jag en tillgång och det är ju bra. Givetvis bör man hjälpas åt (och jag påstår inte att jag inte gör det), men det ska inte vara en förutsättning för att kunna älska sitt barn. Varje gång jag blivit utkastad har motiveringen varit baserad på min prestationsförmåga:

“Du har inte städat. Du tömde inte diskmaskinen. Du gjorde inte si. Du gjorde inte så. Det här fungerar inte längre. Bye-bye!”

Men det är ju så här verkligheten ser ut och jag tänker inte blunda för det. Jag kan inte blunda för det. Vi bedöms och uppskattas oavbrutet efter insatser och resultat ute i arbetslivet och det går förstås inte att komma ifrån. Däremot kan jag tycka att om det är någonstans man ska respekteras för annat än kapacitet så är det väl på hemmaplan, av sin familj.

Faktum är att jag genom åren hjälpt till relativt mycket. Tro det eller ej men jag tycker det är kul. Mamma blir glad, pappa blir glad och därtill även jag – för inte finns det väl något bättre än glada föräldrar? Dock blir det nästan på gränsen till sorgligt här – att det bästa jag vet är när päronen är nöjda… Hade man frågat vem som helst annan hade väl han/hon svarat något i stil med:

“Umgås med vänner, resa, fotografera…”

Hur som helst, jag tror att jag en gång i tiden (skilsmässobarn, ung och sårbar med ett starkt behov av att bli sedd) satte ribban lite för högt. Jämfört med andra i samma ålder hjälpte jag till väldigt mycket och det inte minst med småttingarna till syskon. Successivt med åren kan jag medge att ribban har sänkts, men snarare till normalnivå än under. Dock blir det givetvis under för mina föräldrar eftersom de ju vet vad jag kan och har gjort. Men det här är något mamma och pappa aldrig skulle erkänna. Man kan ju alltid göra mer, visst? Hade man gjort det ena kunde man lika gärna ha gjort det andra också. Känner ni igen er? Jag vet både att och vad jag gjorde i alla fall och måste också säga att det är deras förlust att de valt att tycka att det aldrig var tillräckligt. Även om de inte skulle sakna mig på grund av min hjälp (eftersom de ju inte tyckte att jag gjorde något) borde de i alla fall sakna mig för den bra tjej jag – efter mycket – faktiskt vågar säga att jag är. Jag har aldrig gjort någonting med dold avsikt och jag menar alltid väl. Däremot är det svårt att tillfredsställa alla, men jag har tveklöst gjort mitt bästa; mer kan man inte göra och det måste vissa (nämner inga namn) människor lära sig att förstå. Och mitt i allt det här med att behaga andra människor får man för allt i världen inte glömma bort sig själv. Det är superviktigt.

Hela mitt liv har jag längtat efter någon som älskar mig för den jag är men också för den jag inte är. Och ännu saknas den biten. Bortsett från de första och grundläggande åren i mitt liv har jag aldrig upplevt den där basala kärleken. Den som utgör grunden för ett tillitsfullt liv och goda relationer. Den som säger att du duger som du är och att du aldrig behöver vara mer än dig själv för att betyda något.

Jag känner mig ganska ensam emellanåt. Ensam i den bemärkelsen att jag tvingas älska mig själv eftersom ingen annan riktigt gör det. Enligt mig är det helt fel anledning att älska sig själv. I första hand ska man definitivt inte känna att man måste. Det bör snarare vara en självklarhet. I en drömvärld hade jag älskat mig själv för att jag visste redan från början att jag förtjänar all kärlek i världen, gissningsvis till följd av att jag var kravlöst älskad av mina föräldrar. Jag misstänker att det är där problemet ligger många gånger; människor älskar inte sig själva och hur ska man då någonsin kunna prestera på topp om man inte ens kan respektera och acceptera sig själv – det viktigaste man har. Det enda man har, egentligen. Jag säger inte att jag vill ha frukost på sängen varje morgon eller att jag på något sätt vill bli behandlad som en prinsessa, allt jag önskar är att få uppleva de där jag väljer att kalla “normala” förhållandena i en familj; att känna sig välkommen när man kommer hem efter skolan eller jobbet, att känna sig saknad när man åker iväg någonstans, eller att få känna sig omtalad i god mening någon gång. Inte alltid, förstås, men många gånger. Majoriteten av gångerna. Främja och lägg fokus på det som är positivt. Varför inte?

Jag tror att det är möjligt att tappa hoppet om sina barn. Jag tror också att det är möjligt att vilja kasta ut sina barn. Däremot har jag svårt att förstå hur det är möjligt att göra verklighet av den viljan, särskilt när jag aldrig har gjort något olagligt, varit avsiktligt elak, knarkat, missbrukat alkohol, eller dylikt. Det handlar alltså om att jag glömt dammsuga någon gång, inte alltid avkalkat min dusch regelbundet en gång i veckan, inte krattat alla löv, inte grävt bort precis alla jordhögar efter alla mullvadar, plockat undan alla Legobitar efter alla barn (varje dag, timme, minut, sekund), inte rensat ogräs alla gånger, putsat fönster, dammtorkat alla ytor…

Jag motsäger mig själv lite grann. Jag hävdar att man inte ska värderas efter prestation, samtidigt som jag säger att jag har gjort nästan allt och lite till. Skämt å sido, men min poäng är att mina föräldrars resonemang om att jag inte hjälpt till inte håller. På något sätt är det som att de genuint faktiskt inte tycker om mig, men för att inte behöva säga det rätt ut (det kan man ju inte göra) bäddar man in det lite halvsnyggt i fraser som:

“Du gick inte ut med soporna idag.”

Trots att jag gjorde det dagen innan, och dagen innan det…

Innan jag avslutar vill jag bara förtydliga att det här inlägget i första hand handlar om mina föräldrar och alltså inte alls om att ingen uppskattar mig för jag. Det finns hur många underbara människor som helst vid min sida som jag aldrig skulle klara mig utan. All kärlek till er!

I första stycket skrev jag:

“Nu ska ni få höra allt om vad kärlek innebär samt inte innebär.”

Men vad vet jag? Egentligen?

I love you like XO.

jm

The one and only John Mayer.

DRY LAKE

aa

cc dd

ee ff

gg

bb

Gissa om jag skulle kunna klicka hem allt det här omgående alltså… Dock tillåter inte plånboken för tillfället. Eller jo, det kanske den gör men jag är lite för snål – eller för att uttrycka mig lite finare – ekonomisk. Hur som helst kanske man kan önska sig något i studentpresent. Kan man önska sig kläder? Ha-ha. Vet inget annat jag vill ha. Var ju i London nyligen och köpte i princip allt jag suktat efter senaste tiden!

I’ve been rejected, but I was still in love.

För er som inte har sett den här, se den. Nu. Steve Jobs – i brist på ett bättre ord – var lysande.

“You can’t connect the dots looking forward. You can only connect them looking backwards. You have to trust that the dots will somehow connect in your future. You have to trust in something; your gut, destiny, life, karma, whatever. Because believing that the dots will connect down the road will give you the confidence to follow your heart, even when it leads you off the well worn path.”

En vacker dag ska jag göra en kvinnlig version av Steve Jobs (missförstå mig rätt). Tro mig. It’s just a matter of time.

Jag placerade dig i drömmen som jag borde ha glömt.

paint

Allting har ett slut. Allt det vackra är kort.