Fickle heart.

Låt oss prata om självkänsla. Jag skulle inte säga att jag inte har någon, men den behöver rustas upp rejält. Min vän Emma frågade mig i början av maj hur jag ska göra detta och min första tanke var att bara jag tränar och är nöjd med min kropp – kommer den på köpet. Sedan tänkte jag om. Naturligtvis ska jag kunna vara nöjd och trivas med mig själv även om jag gått upp fem kilo. Det är ytterst dumt att värdera sig själv efter prestation och utseende. Jag ska tycka om mig för att jag är jag – för att jag är bra.

Jag måste bygga upp min självkänsla från grunden, finna tryggheten i/med mig själv och inte hos någon annan. Jag måste börja älska mig själv helt enkelt, på egen hand. Efter ett långt sökande har jag insett att ingen annan än jag själv kan ge mig det jag verkligen behöver eftersom den enda som alltid kommer finnas med mig i alla lägen är just jag. Jag måste kunna leva ett givande och bra liv utan att vara beroende av någon annan. Mitt värde ska inte ligga i någon annans händer.

Anknytningsmönster är ett annat men nära relaterat ämne. Jag besitter en otrygg-ambivalent form av anknytning. Det är jättejobbigt och förstör för mig både i vänskapsrelationer men framförallt när det gäller dejter…

Från min uppväxt har jag med mig att mina föräldrar och andra närstående var oberäkneliga. Det har gjort det omöjligt att tänka mig fram till ett beteende som passade dem. När jag däremot gav fritt utlopp för starka känslor kunde jag vinna uppmärksamhet. Det har i sin tur präglat mitt vuxna liv något enormt. Jag är känslostyrd. Det finns en del fördelar med det, men dessvärre även många nackdelar. Då jag känner mig otrygg utlöser det mycket starka känslor inom mig. I sådana lägen skulle jag behöva tänka logiskt för att parera känslorna och ifrågasätta om de är motiverade, men det är lättare sagt än gjort. När trygghet plötsligt rycks bort från mig aktiveras min relationsmodell blixtsnabbt och desperationen stiger. Jag är rädd för att bli lämnad och klarar inte av ovisshet. Det är tufft, både för mig själv som känner mig bortglömd och vilse, men förstås även för de som tycker att jag är/blir krävande; jag vill inte släppa taget om mina “tryggheter”. Undermedvetet vill jag ha mer (tid/uppmärksamhet) när andra vill ha avstånd/utrymme, enbart för att försäkra mig om att det inte är någon fara – att jag inte kommer att bli övergiven. Trygghet konstant/omgående betyder allt för mig och det tenderar onekligen att skrämma iväg människor runt mig då jag blir för mycket helt enkelt. Jag vill ha snabba garantier, får jag inte det kan jag mycket väl bli precis tvärt emot och bryta kontakten med människor hur lätt som helst – oavsett relation. Det blir för skrämmande att inte känna mig helt hundra på någon – då är det lättare att bara ge upp/gå därifrån. När känslorna tar över är det den enda flyktvägen. Så outhärdligt kan det kännas.

För att må bättre i längden måste jag bryta emot vad min relationsmodell säger, men för att göra det kommer jag behöva genomgå en tuff period. Jag måste utsätta mig för situationer där de besvärliga känslorna väcks men jobba emot dem – hur ont det än gör och hur gärna jag än skulle vilja ta “the easy way out”.

I så gott som 9 fall av 10 är jag en “allt eller inget”-person. Det är något jag verkligen måste släppa på och lära mig att något “mellanting” är okej. Som sagt, lika väl som jag kan bita mig fast som en igel, kan jag lätt vända totalt och fullständigt radera individen ur mitt liv. Det blir (har blivit) osunt i längden. I dagsläget får jag nästan ångest och kan må riktigt dåligt om någon inte hört av sig; om jag inte får någon form av bekräftelse, reaktion eller uppmärksamhet. Men även om jag får det, blir jag aldrig helt nöjd. Eftersom jag är en person som styrs av mina känslor måste jag träna mig i att tänka logiskt när det gäller relationer (jag är inte helt inkapabel till att tänka logiskt i andra fall).

Sedan drygt två månader tillbaka har jag på olika sätt jobbat med mig själv utifrån dessa insikter. Jag bestämde mig helt enkelt för att det skulle vara värt att må betydligt sämre en period för att så småningom kunna må betydligt bättre resten av det långa livet jag har framför mig. Exempelvis valde jag att ta bort allt som har med dejting att göra (hemsidor, appar), för att börja dejta mig själv istället. Jag vet inte hur många gånger jag har hört och läst att: “Man måste älska sig själv innan någon annan kan göra det”. Den har jag aldrig riktigt tagit in. Den känns ytterst trivial och dessutom har jag nog trott att jag älskat mig själv stundvis. Det har jag inte, i alla fall inte tillräckligt eftersom jag först nu insett att jag inte har respekterat mig själv – framförallt i dejtingsammanhang. Anledningen till att det aldrig riktigt fungerat med någon på ett sådant plan är inte nödvändigtvis för att precis alla jag träffat varit idioter. Anledningen är inte heller för att det är något fel på mig. Anledningen är helt enkelt att jag inte tyckt om mig själv tillräckligt mycket för att sätta gränser, jag har alltså inte respekterat mig själv och följaktligen skickat “fel” signaler till andra. Det är det slut med nu!

Mitt mål är att bli minst lika bra på att ge mig själv vettiga råd som jag är på att ge mina vänner. Dessutom ska jag aldrig igen tillåta att tänka på mig själv som ful eller sämre än någon annan; jag ska tänka på mig själv som en vän. Jag måste bli vän med mig själv! Det finns nog många där ute som behöver bli bättre på att ta hand om sig själva rent mentalt. De senaste tio åren (om inte fler) har jag varit ett proffs i att tänka i negativa banor kring mig själv – framförallt utseendemässigt. Faktum är att det av någon anledning inte är något fel på mitt självförtroende! Jag är övertygad om att jag kan (rädda världen t.ex.), men jag känner sällan att jag duger som jag är – ungefär så för att särskilja begreppen. Hur som helst, jag vet alltså att jag kan ändra mina tankebanor (om jag bara vill) och det har faktiskt redan gett resultat. I allt större utsträckning tycker jag nu att det är okej för andra att fotografera mig. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt men det är ju en del av processen (en lagom skön tanke mitt i all misär). Dessutom tänker jag inte längre att bilden blev hemsk per automatik, istället försöker jag tänka: “Om det här inte hade varit jag, hade jag då tyckt att hon var ful?”.

Jag har verkligen inte varit snäll mot mig själv på länge. Det är dags att börja bli det, så att andra också kan ta efter. Ni har kanske hört att ett barn inte gör som sina föräldrar säger – de gör som föräldrarna gör. Det ligger något i det. Min uppgift blir att tydligt visa andra vad som är okej och inte okej när det gäller mig, och det räcker inte med att säga det. Jag måste ha mina standarder och inte sänka ribban bara för att det inte passar någon annan – då är det inte rätt person man har att göra med. Varningstecken! Då måste man ta hänsyn till sig själv, inse att man är värd bara det bästa och att våga lita på att det finns där ute någonstans, någon annanstans. Jag tror det. Jag tror också att man många gånger träffar “fel” män för att man själv ger “fel” signaler. “It starts with you.”

För övrigt tror jag inte att hur mycket man än får höra av andra vad som är bra/inte bra för en själv, så kommer man inte kunna ta in det förrän man på egen hand utforskar området i lugn och ro och i slutändan faktiskt avgör själv. Med det sagt tror jag inte att det här inlägget direkt kommer att hjälpa någon, men möjligtvis indirekt. Kanske kan det vara ett litet “wake-up call” för någon. Själv fick jag ett sådant när en kille sa till mig: “Jag kommer inte att bli kär i dig”. Min första tanke var: “Han tycker jag är för ful”. En tid efter mognade jag för tanken om att det inte alls behövde vara av det skälet – ett jäkligt korkat skäl för övrigt. Jag vet ju själv att jag aldrig skulle falla för en “perfect ten” men IQ fiskmås – “looks aren’t everything”. Saken är ju den att man inte kan gilla alla, alla klickar inte och vi är/var inte rätt för varandra – men det betyder inte att vi inte kan vara rätt för några andra.

Det är så mycket tankar, insikter och känslor nu och vill verkligen försöka få med det mesta. Dock har jag en känsla av att jag kommer behöva gå in här flera gånger för att ändra och lägga till (kom tillbaka och läs igen – anytime). Med mina många känslor är jag även en väldigt kreativ person och det är svårt för mig att sätta stopp när hjärnan går på högvarv – vilken den gör allt mer ofta. Det kan vara svårt att somna ibland men i övrigt älskar jag den funktionen. Jag älskar att få riktigt bra idéer och att få utlopp för min kreativitet där mitt skrivande obestridligen hör till.

Innan jag avrundar måste jag bara tillägga att medvetenhet om sina problem är ett stort kliv i rätt riktning. Det är inte förrän man accepterar att man (alla) har sina brister som man faktiskt kan ta itu med dem och arbeta med dem på ett lämpligt vis. Så var det för mig. Jag har tänkt mycket och länge på vad som är fel på mig och vad som har gjort att jag hamnat i vissa situationer. Det var inte förrän jag släppte tanken om att det var fel på mig som jag började greppa hela situationen. Det är inget fel på mig. Jag är bara människa och har därtill lite saker att förbättra. Nu och kontinuerligt försöker jag identifiera dessa saker och angriper dem sedan så gott jag kan. Jag har läst en hel del artiklar och åtminstone tre böcker kring mina problemområden. Det har varit ett perfekt tidsfördriv för att exempelvis slippa tänka på om någon har hört av sig eller inte; för att komma ifrån känslostormarna och samtidigt motarbeta dem.

Det här är mitt livs största utmaning hittills: att bli trygg i/med mig själv. Jag trivs ensam – men jag inbillar mig att jag behöver andra för att bekräfta att jag är någon. Det måste jag komma ifrån, och det ska jag alltså göra genom att på något sätt börja älska och respektera mig själv. Utöver det jag redan nämnt försöker jag också att bli bättre på att ge mig själv cred även för småsaker som att gå till gymmet eller att laga mat. Därutöver försöker jag att alltid ha saker att se fram emot, små som stora, från dag till dag upp till månadsvis och årsvis. Jag försöker ha roligt, på egen hand men också och kanske främst i sällskap av vänner som ger mig energi. Ibland skriver jag även lappar till mig själv som små dagliga påminnelser om att det t.ex. är mitt jobb att gilla mig, inte någon annans. Och vid slutet av varje dag brukar jag numera alltid fråga mig själv: “Har du älskat dig själv idag?”.

PS, i slutet av förra året lovade jag mig själv att jag under 2017 och framöver skulle våga genomföra vissa grejer även om de inte alltid blir 100-procentiga. Jag är en perfektionist och vill att allt jag gör ska bli top-notch och vara helhjärtat. Den här texten är varken 100-procentig eller top-notch, men nog är den helhjärtad. Det är lite rörigt på sina ställen (lite som jag) eftersom jag inte har läst igenom och renskrivit hundra gånger den här gången – men jag lovar att det är äkta. “Raw material.” Låt oss finna charmen i det också.

If the crown fits, wear it.

My little sister Emma’s 9th birthday is coming up! In fact, my little brother’s 10th as well – at the very same day. However, they do not share the same parents. Anyway, my mother asked me yesterday what we should get Em, and above are some of my suggestions! Thomas Sabo charms, SUNNYLIFE floats, pink Ray-Ban and Under Armour sports clothing. She is a ‘Little Miss Princess’, a character of a kind with the kindest heart, yet with a lot of attitude; she knows what she wants and I love it (she is just like me that way). Besides, she is a busy little girl and my mother and I call her a fashionista. Emma rarely has time for nothing but her friends, and she always dresses in nice apparel. It does not really matter what she is wearing – she is beautiful inside and out and she is one of those people who looks good in everything. I wish I was as photogenic as her! Apart from that, Emma and I have a lot in common (for instance, we are both regular globetrotters), we often like and want the same things and we certainly look up to each other. Of course, she deserves only the best on her birthday – and always (the same goes for all of my siblings)!

Stockholm i mitt hjärta.

Stockholm. Stockhome. My city. My hometown. I left less than 24 hours ago after 11 wonderful days. I am shocked. Heartbreaking news yet again. I have not been able to eat anything today since the very first headline, partly because I am sick but mainly owing to this. How hard can it be to “be kind to one another” as Ellen DeGeneres always says? The picture above, the Åhléns mall, was taken by me only yesterday. I walked past Drottninggatan as well. Dear family, friends and fellow human beings – be safe. Stockholm, you are always in my heart.

Travellers wake up in new cities.

Hello from Stockholm! I arrived yesterday and it is so good to be back with family and friends in the city where I grew up. I am staying with my grandparents and last night after dinner we went to see one of my aunts, some of my cousins and their lovely Siberian cats, Jon Snow & Yoda. This evening my grandfather’s wife and I had some coffee and tea in front of the TV (my grandfather was on a business meeting). We also shared some sweets that I got for free at the MOOD Galleria earlier today. It has been a great Tuesday with sunshine and a lot of strolling. However, I started the day at the police because I had to renew my passport and ID card. Ugh. I do not like doing that. It costs and the image never even gets okay. Oh well, the third picture had to do. Anyway, if you want to see some more photographs from my day(s) please follow my public account on Instagram: @jubileejulia. Have a good one!

Je suis Londres.

Thank you all for sharing and spreading the love. I am overwhelmed by the attention and the fact that I am labeled as a Londoner. I have been waiting for the day! That is a major reason why I love London – everyone is welcome. I think my picture below from London Underground illustrates that perfectly.

London is indeed open.

Life-savers.

My skin cannot not do without the UltraCalming series from Dermalogica and my hair is just frizzy and tangled without Orofluido’s elixir and mask.

Arne Jacobsen.

When I found this designer/Arne Jacobsen measuring jug at Illums Bolighus several weeks ago, I had to buy it. I did not own anything like this before and it certainly makes measurements a lot easier. Apparently, ordinary glasses serves another purpose. Now, I just need a corkscrew. It turns out that bottles of wine do not open themselves. In the meantime, I will sip champagne; it requires no corkscrew, no measuring nor the right kind of glass – as long as it is consumed everything is in order. Cheers!

London is open.

Let us take a minute or two, to think of how truly beautiful London is in so many ways: the diverse and friendly people, splendid architecture and a delightful overall atmosphere. I do not believe how anyone would want to hurt such a wonderful world.

Heartbreaking news.

London, my London, my thoughts are with you as per usual. Nevertheless, a little more at the moment. I am shaken to the core and yet I have only seen the headlines; I do not want to read the full news. I have been to Westminster several times so it is not hard to imagine the scenes anyway. I wish it was.

I feel so much for that city and its people. I have spent a lot of time there the last couple of years so, I am certainly close to tears after these shocking events. However, I am trying to keep calm. We are not afraid.

I may be heartbroken right now but my heart will always beat strongly for London. It was love at first sight and there are feelings that just never end.

PS, feel free to share this picture but remember that it is mine. I own the rights. Please do not give yourself nor anyone else but me credit for it. I would appreciate if you link the blog (jmll.se) or my Instagram and Twitter account: @jubileejulia. Thanks.

Resort 2017.

Yep, I thought I recognised this Chloé sweater from somewhere! I might have to get it because it sure looks so good, and luxury loungewear is always welcome here!